Sådär! Nu har jag min lilla träningsgrupp här hemma (nypa sig i armen var det ja…)!  Det är fem fårdamer, gotlandsfår eller pälsfår som man kallar dem, i olika åldrar som alla utom en är utslagstackor.  De är så fina, så fina. Jag är verkligen förtjust i rasen.

Tre av dem är inte hanterade med hund förut: Två unga och en tant. Tanten är ibland lite skeptisk till det här med vallhundar. Jag hoppas att hon kommer lära sig med lite tålamod och rutin. Men de andra fungerar toppen hittills. Jag har inte hunnit att träna så mycket, men Lena har varit här två gånger och coachat Kitty och mig. I dag senast. Nu har jag fått lite läxa på något vi tror att jag kan träna med Kitty själv. Vi har ju kört två separata spår ett tag, där vi har fokuserat på spår 1:

Spår 1
Få Kitty att sluta dumma sig och börja valla istället. Lyda kommandon. Här är det bara Lena involverad (jag står och kikar), och hon har gjort jätteframsteg med Kitty. Hon är verkligen träningsbar nu tillsammans med Lena och även om inte alla poletter trillat ned (hon har fortfarande inte riktigt begripit hur man går rakt mot djur), så är det en helt annan hund än den jag kom till Lena med en åskig och regnig dag i somras. Hon har fått uppleva hur det SKA kännas att vara en vallhund. Jag är så tacksam för att Lena har kunnat ge henne den grunden! 

Spår 2
Få Kitty att göra ovanstående även tillsammans med mig. Att jag började med att lämna över henne till Lena, var ju för att jag kände att jag inte kunde komma vidare med Kitty överhuvudtaget. Tillsammans med mig tänkte hon bara dumheter, och triggade på min närvaro. För att Kitty överhuvudtaget skulle få känna på vad vallning innebär kändes spår 1 som en nödvändig väg att gå.

Söt Katt.

Nu har vi kört full fokus på spår 1 och inte alls blandat in mig på länge. Men nu känner vi att det är dags att ta tag i spår 2. Ta så att säga den berömda tjuren vid hornen. Nu vet vi ju båda att hon kan, och hon gör mycket fina saker. Men det är som att det slår slint i huvudet på henne när jag är med.

Så arbetet jag ska lägga fokus på nu är att se till att Kitty och kan börja utvecklas ihop. Och så fortsätter Lena att arbeta med spår 1 parallellt. Låter som en plan va? 

Lovis och Lena känner lite på fåren.

Vad gäller fåren så ska jag arbeta med både Kitty och Flaxa på dem och lära dem att om hunden kommer så vänder man rumpan till och promenerar iväg. De fungerar fint redan nu, och speciellt på öppnare ytor, men kan må gott av lite rutin. Det känns som ett roligt vinterprojekt. Jag har fått lite hjälp av Eva och Lena kring hur jag ska tänka. Det gäller att lirka, ha tålamod. Lära fåren att om de bara vänder sig om och går så är allt lugnt. De ska inte få sina misstankar bekräftade (att hundar är ondskefulla) utan känna sig trygga i att vända på klacken och gå.

Soluppgång från här i veckan… mäktigt va?!

Nu över till något annat: agilityn! Tassrackarn läkte till slut, men det tog faktiskt närmare två veckor!  Så trääääligt, men som tur var under en tid då vi hade precis hur mycket som helst att göra med flytten – så det gjorde inte så hemskans mycket.

Vi har hunnit köra två träningspass: ett i Bälinge där jag har köpt säsongskort i år igen. Det hade jag ju för två år sedan också. Hindren står framme, det är lite kallt men underlaget är lättsprunget och där finns inga hästar så ingen hästskit. Det andra passet körde jag på Knivsta BK.

Lika jäkla skitsvårt som vi har i vallningen, lika überbriljanta är Kitty och jag tillsammans på agilityplanen. Helvete alltså, vad bra hon är!  Det är så sjukt häftigt! Jag skriker rätt ut när vi kör: DU ÄR SÅ BRA! Och vi leker, busar, myser äter godis och blir bara bättre och bättre. Lyckopiller! 

Det mesta sitter som gjutet, och vad gäller hangupsen på slalomingångarna så får tiden utvisa – men just nu känns det väldigt, väldigt bra. 

Jag längtar till debuten, den blir i Österåker 9 december (om inget oförutsett dyker upp igen…).