av Anna den 10 maj 2013 kl 14:18  
I onsdags fick jag svar på de resterande blodproverna från Kitty. Hon har inga antikroppar mot fästingsjukdomar – MYCKET bra.
Hormonproverna visade på ”basala nivåer”: Hon har inte aktiva äggstockar (ej löpt ännu, inte tyst löp heller) men hon har inte heller onormala testosteronhalter. Det är bra! Då är hon inte tvekönad och har en testikel som ligger och stör eller så. Det skulle kunna betyda att hon inte har några äggstockar till exempel. Det är därför vi vill komplettera med ett ultraljud också. Ser allt normalt ut där så har vi kollat upp allt som är möjligt och kan utesluta att hon har någon sjukdom eller så som ligger bakom hennes beteenden. Det är ju skönt att veta! 
av Anna den 25 april 2013 kl 10:11 
Kitty i ökad trav.
Kitty får gotta av sköterskan.
Veterinären, Tove Fall, ringde just, hon har fått svar på de första proverna. Allt såg normalt ut! 
Det var en koll på lever, njurar, sköldkörtel och ”blodbilden” (om jag förstod rätt). Inga tecken på en pågående inflammation eller så. Härligt!
Om någon vecka kommer svaren på de riktigt ”spännande bitarna”, nämligen hormonproverna. De kommer att visa om hennes äggstockar är aktiva, alltså om hon har löpt de senaste två månaderna. Proverna visar också halten av testosteron. Tikar ska endast ha en låg nivå testosteron, har de förhöjd kan det indikera att de till exempel har en testikel. Sedan är nivån också lite högre precis i uppstarten av ett löp.
Sedan tog vi anaplasma-prover också, lika bra att kolla den biten när vi är igång.
Vad härligt att allt såg så fint ut hittills! 
av Anna den 7 mars 2013 kl 9:13 
Många händer som känner på Kattens carpus. (Jag håller om näsan för att hon ska stå stilla medan jag fotar med andra handen.)
I går var det så dags: Kitty hade tid hos ortoped Annika Bergström på Ultuna. Jag var redigt spänd på morgonen vill jag lova. Vad skulle hon hitta? Visserligen tyckte jag själv att Kitty repat sig fort med regelbundna ishinksbesök och korta koppelpromenader. Men när det gäller alla de små ligamenten och senorna vågar jag mig inte på att säga varken bu eller bä. Det är jag helt enkelt inte kvalificerad för.
Men! Vi fick snabbt förvånande resultat. Ortopeden kunde palpera, böja, sträcka och hantera Kittys handlov utan någon som helst reaktion. Ingen svullnad, smärta, inflammation kvar. Ingen hälta. Herre gud vad skönt! Vi var ju inställda på att sedera, röntga etc. Och så fick vi frikort! För att göra upp en liten plan tog vi även ett besök hos Kjerstin, som inte heller hon hittade någon som helst kvarvarande från förra veckans smärta och hälta …   
Å vad härligt!
Men … frågan kvarstår. Hur kommer det sig att Kitty reagerar så kraftigt på de ”småskador” hon får? Diskuterade detta med ortopeden och både hon och Kjerstin håller med mig om att det inte känns riktigt ”normalt”. För mig är det så svårt att avgöra hur illa det är: Hon är tvärhalt, allmänpåverkad och skickar ut signaler om att vara halvt döende med minst 10 avslitna senor och skadade ligament. Och så tre dagar senare är hon hur fräsch som helst. Jag kan ju inte ignorera de kraftiga symptomen, men gång på gång visar det sig att det inte är så illa som det ser ut. Det blir lite ”Pojken och vargen” över det hela. Fast det är inte heller rättvist – Kitty hittar ju inte på att hon har ont.
Funderingen som ortopeden har är ifall det kan vara så att Kitty, med reservation för att jag inte uppger de korrekta medicinska termerna, artrit. Det skulle förklara de kraftiga reaktionerna hon får när hon gör illa sig i lederna. Det har ju hittills inte varit muskler utan alltid lederna som hon fått ont i (knä för ett år sedan, armbåge i höstas och nu carpus). Så nästa gång Kitty får akut ont på det här sättet, ska jag åka in med henne och ta ledvätskeprov. Från proven kan en tydligen utröna vad det är som pågår.
Världens lekmannaförklaring, men jag tror att ni förstår.
I alla fall: Kitty har inte ont någonstans, men jag hoppar ändå över helgens tävling eftersom jag redan avanmält och gjort upp andra planer. Om allt går som det ska är vi tillbaka på banorna snart igen … jösses, det hade jag inte räknat med …
Väldigt sköna besked i alla fall och det känns bra att få bekräftat att jag inte överreagerar utan agerar korrekt på hennes skador.
Eftersom vi varken röntgades eller sederades fick vi lite tid över. Jag satt och jobbade lite på min söta Macbook Air i receptionen. Med min söta Katt vid min sida.
av Anna den 28 februari 2013 kl 18:05 
Kitty med benet i ishinken. 
Var börjar man? I morse när jag vaknade var Kitty inte som vanligt. Hon som alltid brukar studsa på min mage, pigg som en mört – låg bara kvar i sängen och ville inte gå upp. När jag väl fick henne att komma med mig så haltade hon kraftigt på vänster fram. Jag blev såklart helt iskall när jag såg det. Visserligen ett ”nytt” ben, det var höger ben hon hade sin armbågsskada i, men det var en klen tröst i sammanhanget.
Vissa dagar vill en bara bryta ihop, gömma sig under täcket, blunda, hoppas att allt försvinner …
Efter en genomkänning tyckte jag mig identifiera att hon ömmade i handleden. Jag bokade en tid hos Kjerstin på eftermiddagen och kylde benet regelbundet under dagen.
Kjerstin fann, förutom hälta grad 1 i skritt och något mer i trav, mycket riktigt en ömhet och svullnad handleden. I journalen står det: ”smärta från karpalled vid böjning/sträckning av led”. Kitty har förmodligen skadat något av de många ligamenten som finns i området.
  
Så vad gör vi nu? Jag ska koppelpromenera max en kvart fyra gånger om dagen, kyla skadan fyra gånger om dagen efter promenaden och därefter böja/sträcka leden försiktigt. På onsdag ska vi till en ortoped och sedera Kitty så att ortopeden kan titta ordentligt på vad som kan ha hänt. Eventuellt röntga också.
Ser det ”bra” ut, så har vi ett par veckors koppelvila och uppbyggnad framför oss. Ser det dåligt ut, vet jag inte hur prognosen ser ut. Vi pratade inte om det.
av Anna den 22 februari 2013 kl 21:10 
I måndags fick jag hjärtat i halsgropen när jag plötsligt såg att Flaxa linkade runt i trädgården, kraftigt haltandes. Självfallet på sitt vänstra framben där hon har sin strultå … ”FUCK!” tänkte jag förtvivlat (och lite internationellt), och sedan följde ett par dagars väntan innan jag kunde få ett expertutlåtande. Var hos Kjerstin tidigt i morse. Jag var beredd på det värsta. Men faktum är att det inte var så illa som jag trodde. Ja, hon har ont i tån och en till tå på den tassen. Men inte speciellt mycket. Hon avlastar inte, haltar inte. Hon är inte svullen och har ingen inflammation. Antagligen har hon halkat och sträckt till dem lite. Eftersom hon löper nu också, är ju ligamenten lite uppluckrade och extra mottagliga för yttre åverkan.
Redan innan hon haltade i måndags hade jag funderat på hur jag ska göra med agilityn. Målet jag satte upp att kvala till SM 2014 individuellt kom liksom till av gammal vana bara … Direkt när jag hade skrivit det så kände jag att ”Really? Vill jag verkligen det?” och kände nog att näe, det ville jag faktiskt inte. Så när tillfället dök upp att satsa i ett lag istället – färre starter, mindre krävande banor – kände jag att det kanske kunde vara en lagom kompromiss för en 7-åring med risiga tår.
Så började hon halta i måndags. Jag var snabbt inställd på att det var kört, pratade med mina lagkamrater och förberedde dem på att vi nog måste hitta en ersättare till Flaxa. Det kändes så tråkigt! Det här nya målet, med laget, hade piggat upp mig så och gett mig en nytändning med Flaxa. Jag var verkligen sprallig över hela grejen. I ett lag skulle hon kunna springa lite lagom mycket och ändå får vi tävla seriöst och med SM i sikte.
Så jag var lite hängig här i veckan över att det förmodligen inte skulle bli så. Men så var det ju inte så illa som jag trodde! Så himla skönt! Glad och lättad. Kjerstin trodde inte att det skulle vara några bekymmer alls att köra i april som vår första lagstart är i.
Det känns verkligen jättebra! Kjerstin och jag resonerade länge, och jag pressade henne lite. ”Tycker du att jag ska ta ur henne från agilityn?” och hon svarade ungefär att visst skulle det inte skada, men hon tyckte att vi kunde fortsätta köra lite grand och vara lyhörda på hur det går. Jag kände verkligen att jag var beredd att lägga ned, men om försiktiga och förnuftiga Kjerstin säger att vi ska testa så – då ska vi bannemej testa! Ja, det känns härligt att inte hetsa på med de individuella starterna utan köra lite lagom. Och så har vi ju SM i år att njuta av och köra skiten ur våra konkurrenter på!
Nu hoppas vi på ett snabbt tillfriskande av lilla tassen och ser fram emot ett lugnare men roligt agilityår!
av Anna den 21 februari 2013 kl 20:22 
Pudeltussarna mina snart 10 och 14 år gamla. De ser så gamla ut på bilderna, och nog börjar de bli det också … Blir mycket fokus på ungdomarna i bloggen, men i vardagen tar de här minst lika stor plats. Ila mår helt okej i sina ögon nu, vi droppar henne två gånger om dagen. Vi har fått rutin på det, och jag tycker att hon känns glad och tillfreds.
Boris har sina kliande tassar som han slickar på. Jag badar honom idogt i Malaseb och han äter sedan ett par veckor Royal Canin Hypoallergenic. Kanske har symptomen mildrats lite, men är inte helt borta. Funderar på om jag skulle ta och skala honom helt, då jag tycker att besvären brukar bli bättre med kortare päls. Men det är ju fortfarande så kallt så jag skulle vilja avvakta åtminstone en månad med det. Vi får se om det ger resultat med allergimaten, det skulle ta upp till två månader innan det gav resultat tydligen.
Förutom detta är det två pigga, glada pudlar vi har här hemma! De verkar trivas fint på landet och är gärna med nere hos fåren och äter bajs…  Boris tycker att det är höjden av lycka att få strosa runt lös på gården och göra som han vill. Eftersom vi inte har någon genomfartstrafik här så går det bra. Ja, så länge han låter bli att gå in till angusarna …  Galenpannan gjorde det häromdagen när elen var av, i vanliga fall så får han sig en kyss om han får för sig att gå in där. Men som tur är såg de honom inte, och de har inte kalvar ännu …
Ila tycker det är lite kul att skutta runt och försöka kaxa sig hos fåren, fast de bryr sig inte om henne. De är väldigt selektiva i vilka hundar de tar notis om och inte … 
av Anna den 19 december 2012 kl 18:01 
Hångla upp Kjerstin måste man ju göra! Kolla svansen!
I går var Kitty och jag hos Kjerstin för en koll av armbågen. Hon hade ju en inflammation i en led där, efter en vildsint promenad för snart fyra veckor sedan. Det har varit hemska veckor.  Länge klarade Kitty av koppelvilan bra, men senaste veckan har faktiskt varit vidrig och inte mått bra alls. Extremt uttråkad. Så jag höll tummarna så att knogarna vitnade för ett trevligt besked igår. Och jajamensan: Hon vrider inte längre ut armbågen när hon rör sig och hon har vid palpation inget tecken på en kvarvarande inflammation eller smärta. Härligt! 
Så nu ska vi försiktigt öka på och sätta igång henne. Jag suckade djupt när Kjerstin avrådde mig från att starta henne i Fagersta i början januari. Tredje gången vi skjuter upp debuten… men som Kjerstin sa: ”Hon måste ha friska och starka armbågar om hon ska hålla i agilityn.” Det är liksom inget man gamblar med.
Så! Upprappning av rörelse och motion nu, och börja träna agility tidigast efter trettonhelgen. Även om jag surar för att debuten skjuts upp igen så är det vansinnigt härligt att få sätta igång henne nu. Ingen av oss mår bra av den här koppelvilan. Det är ju dessutom andra koppelvilan på ganska kort tid: I oktober gick hon ju över två veckor på grund av punkterad trampdyna. Booooooooooring! 
Sååå spännande att kolla på alla som kommer in på kliniken!
|
|
Kategori: 
Kommentarer