Ila blev ju, som jag berättade, kraftigt halt på hennes sista agility-SM för ett par veckor sedan. Det onda satt i ett par dagar men nu är hon pigg och belastar benet precis som vanligt igen. Skönt! Jag hade ett par dagar av ångest över att Ila nu är helt pensionerad från agilityn. Vi har ju kört så mycket ihop, men jag hade sedan länge bestämt att SM skulle bli hennes sista tävling. Visst kommer vi springa något DM och KM någon gång, men det blir inget mer tävlande i klass 3.

Det är förstås lite speciellt att ta det där beslutet, efter ett långt tävlingsliv. Men det känns rätt, jag har ju inte tävlat henne individuellt på över ett år nu. Lagtävlandet har varit roligt, men nu när laget delades upp med en pensionerad hund och en som gick till annat lag så kändes det helt enkelt dags.

Vi satsar på många pigga pensionärsår nu i stället! När jag tänker tillbaka på vår tävlingskarriär är det framförallt känslan av att träna upp första riktigt bra hunden från början som dominerar. Ila var min första hund som blev champion, som konkurrerade med de riktigt duktiga och hade alla möjligheter att gå väldigt långt. Vi lyckades ju ta oss till landslaget som reserver till exempel, det är något jag är mycket stolt över.

Sedan kom benbrottet och ryckte en lång tid på banorna ifrån oss – och om hon kom tillbaka för fullt eller inte efter det tviste de lärde om. Jag tycker inte riktigt det, jag upplever att hon hade tappat det där sista trycket när vi äntrade banorna igen. Men hon överlevde en jäkligt tuff resa som tog otroligt otäcka vändningar och hon är idag en fräsch och pigg 9-åring som förhoppningsvis har många, många roliga år kvar att leva. Förutom landslagsreservplatsen har vi faktiskt också en SM-medalj på meritlistan, lagbronset från förra året! Och förstås massoooooor av roliga lopp genom åren!

Och på tal om pensionär. Boris, som fyller 13 om två veckor, har tagit ett nytt och inte helt välkommet steg i sin gubbighet. Under en tid har han börjat uppträda allt mer förvirrat. Han verkar helt enkelt ha blivit smått senil. Han gör saker ”man inte gör” och som sitter inpräntat hos alla vettiga vuxna hundar. Typ: Promenerar rätt fram till de andra hundarna när de äter och börjar äta ur deras matskål. Han ignorerar både ljudliga och synliga varningssignaler (stel kroppshållning, höga morrningar, lyfta läppar etc) och ”kör bara på”. Det ser verkligen ut som att han inte förstår. Och så smäller det förstås – han har åkt på stryk av både Ila och Kitty senaste veckan.

De blir skitirriterade på honom! Han har aldrig gjort så här innan, tvärtom har flocken varit väldigt harmonisk länge nu. Och vid just maten har de ett utarbetat system som alla varit överens om. Först äter man sin egen skål. Sedan när alla är klara, så byter man skålar för att kolla om de andra glömt något (händer förstås aldrig). Inga sura miner, inget tjafs. Men från det att kliva ner i någons matskål när denne äter… saker hundar lär sig som små valpar är big no no!

Sedan är det andra saker. Han glömmer att jag ligger i sängen och börjar gny för att få komma ut ur sovrummet och se vad jag gör. Jag visar honom att jag ligger i sängen och han ser väldigt förvånad ut, men går och lägger sig igen för att snart vara uppe och vanka och undra vad jag gör… repeat.

Att han inte hör något är ju inget nytt (han har varit i det närmaste stendöv i snart ett år), men jag funderar också på om det är så att synen börjar ta stryk och att det bidrar till förvirringen?

Har frågat runt lite och flera andra med gamla hundar har också upplevt denna förvirring och senilitet. Vi får helt enkelt tänka till och försöka ordna så att han inte hamnar i trubbel med de andra hundarna och kan må bra och vara glad ändå!