I måndags fick jag hjärtat i halsgropen när jag plötsligt såg att Flaxa linkade runt i trädgården, kraftigt haltandes. Självfallet på sitt vänstra framben där hon har sin strultå … ”FUCK!” tänkte jag förtvivlat (och lite internationellt), och sedan följde ett par dagars väntan innan jag kunde få ett expertutlåtande. Var hos Kjerstin tidigt i morse. Jag var beredd på det värsta. Men faktum är att det inte var så illa som jag trodde. Ja, hon har ont i tån och en till tå på den tassen. Men inte speciellt mycket. Hon avlastar inte, haltar inte. Hon är inte svullen och har ingen inflammation. Antagligen har hon halkat och sträckt till dem lite. Eftersom hon löper nu också, är ju ligamenten lite uppluckrade och extra mottagliga för yttre åverkan.
Redan innan hon haltade i måndags hade jag funderat på hur jag ska göra med agilityn. Målet jag satte upp att kvala till SM 2014 individuellt kom liksom till av gammal vana bara … Direkt när jag hade skrivit det så kände jag att ”Really? Vill jag verkligen det?” och kände nog att näe, det ville jag faktiskt inte. Så när tillfället dök upp att satsa i ett lag istället – färre starter, mindre krävande banor – kände jag att det kanske kunde vara en lagom kompromiss för en 7-åring med risiga tår.
Så började hon halta i måndags. Jag var snabbt inställd på att det var kört, pratade med mina lagkamrater och förberedde dem på att vi nog måste hitta en ersättare till Flaxa. Det kändes så tråkigt! Det här nya målet, med laget, hade piggat upp mig så och gett mig en nytändning med Flaxa. Jag var verkligen sprallig över hela grejen. I ett lag skulle hon kunna springa lite lagom mycket och ändå får vi tävla seriöst och med SM i sikte.
Så jag var lite hängig här i veckan över att det förmodligen inte skulle bli så. Men så var det ju inte så illa som jag trodde! Så himla skönt! Glad och lättad. Kjerstin trodde inte att det skulle vara några bekymmer alls att köra i april som vår första lagstart är i.
Det känns verkligen jättebra! Kjerstin och jag resonerade länge, och jag pressade henne lite. ”Tycker du att jag ska ta ur henne från agilityn?” och hon svarade ungefär att visst skulle det inte skada, men hon tyckte att vi kunde fortsätta köra lite grand och vara lyhörda på hur det går. Jag kände verkligen att jag var beredd att lägga ned, men om försiktiga och förnuftiga Kjerstin säger att vi ska testa så – då ska vi bannemej testa! Ja, det känns härligt att inte hetsa på med de individuella starterna utan köra lite lagom. Och så har vi ju SM i år att njuta av och köra skiten ur våra konkurrenter på!
Nu hoppas vi på ett snabbt tillfriskande av lilla tassen och ser fram emot ett lugnare men roligt agilityår!
Ja, jösses. När Elin och jag var hos Peter Nilsson på vallkurs för två veckor sedan (vet att jag inte hunnit berätta om kursen, korta versionen: Inledningsvis, typ första 45 minutrarna, gick det åt helvete men sedan kom jag äntligen igenom, en gång för alla hoppas jag…) så fick vi chansen att boka en hel helg (denna helg) på grund av ett återbud.
På stående fot bestämde vi för att strunta i vår inplanerade agility-turné Linköping-Karlstad och ruinera oss på en riktig lyx-vallnings-helg istället. Så istället för att jaga saknade individuella SM-pinnar ska vi puffa på får hela helgen. Det blir bara jag och Elin på lördagen, och sedan kommer Robban (Virus och Kittys uppfödare) på söndagen och är med på kursen. Snacka lyx. Jag är så trött på att sitta och vänta, vänta och vänta på min tur på vanliga kurser. Jag betalar hellre lite mer och får ut mer av tiden man är i hagen. Oj vad jag ser fram emot den här helgen!
Och inte nog med det! I veckan blev det klart att Elin och jag ska få tillgång till mark av Upplands Väsby kommun att ha får på i sommar! Vi hade ett helt fantastiskt inspirerande samtal i kommunhuset i måndags som jag hoppas kan leda till ett långsiktigt samarbete ett par år framöver. Till att börja med kommer vi i alla fall få tillgång till en två hektar stor hage, som redan är stängslad. Vi får ta dit bä:na i början av maj. GUD VAD ROLIGT! Elin och jag är fortfarande på små rosa moln, det känns helt otroligt roligt det här.
Jag har ju varit med i ”fårgrupp” förut och det känns vettigt att inte vara helt ensam om ansvaret, men fler än två tror jag inte vi kommer vilja vara. Vi börjar så här i alla fall och så får vi utvärdera. Omtumlande dagar med mycket pirr i magen, glada besked och längtan framåt. Jag tror att det här kommer att bli ett helt fantastiskt år!
Tänk bort vinterkläderna och tänk sommar, sol, får och grönt gräs.
Boris godkände hagen, men hade lite funderingar kring isen. Som tur var fanns en famn att åka i.
Det känns som att jag fått en total nytändning med Flaxa, mycket tack vare Evas pepp när jag var där och tränade med båda tjejerna för två veckor sedan. Jag har nu gått igenom hela förändringskurvan (Johan Cullbergs kristeori) och befinner mig i fas nyorientering. Jag har accepterat att vi förmodligen är slut som agilityekipage och funderar nu på vad vi ska göra istället. Det är skönt att ha kommit igenom den första tiden av ilska, sorg, ledsamhet och bitterhet.
Nu kör vi! Och det vi ska satsa på ett tag nu är vallningen. Jag ska utbilda henne vidare och se hur långt det kan leda. Oavsett så känns det helt fantastiskt med nya mål, att vi har något att arbeta tillsammans i igen.
Självklart ska jag testa att starta Flaxa i agilityn igen. Men jag ger faktiskt bara tån ett bakslag till, sedan struntar jag i den. Hon är så glad och lycklig nu när hon får röra sig helt obehindrad (med lindad tå). Och det är så synd om henne när hon har slagit upp skadan och måste gå i koppel och ha ont i tån. Det är inte värt det. Det får inte kosta vad det vill att köra det vi älskar mest och är bäst på. Ett så kallat moget övervägande!
…är det vi gör mest nu, Kitty och jag. Att vara iväg och träna med andra roliga hundar är svårt! Men övning ger färdighet. Det är inga problem alls att koncentrera sig på mig, när vi ska jobba. Det är pauserna som är så erbarmligt tråkiga, då kan man ju roa sig med till exempel att springa efter de andra som kör agility, eller skälla på dem eller varför inte valla dem lite? Så det tränar vi på. Att helt enkelt hålla sig i skinnet mellan övningarna.
Märkte stora framsteg i fredags jämfört med fredagen innan, så jag känner stor förtröstan. Det är bara att fortsätta vara tydlig, konsekvent och ha mycket tålamod. Att inte av egen iver råka belöna och förstärka skräpbeteenden utan verkligen ha is i magen och vara tydlig med vilka beteenden jag vill ha i samband med träning. Tänk vad bra det kommer bli när träningstillfällena är oftare än 1-2 gånger i månaden när våren är kommen.
Platta tunneln kom damen ihåg från förra fredagen, roligt att trycka sig igenom! Söte. Hon är så rolig att jobba med!
Och vet ni vem som fick träna för första gången på 17 veckor / tre månader? Jo Flaxatant, med lindad tå! Hon var helt saaaaalig. Fick testa ett slalom, lite hopp (mediumhöjd) och ett a-hinder. Hon kändes jätteläcker. Tränade väl kanske en 8-9 hinder totalt. Det får räcka (fast det tycker förstås inte Flaxa…) med den dosen nu ett tag. Planen är att tävla om fem veckor. Hon är i kanonkondis och känns urstark.
I dag var vi i ridhuset och tränade! Det var strax över tio ekipage där, myyycket att titta på säger Kitty! Jag tyckte hon var väldigt duktig på att fokusera på uppgifterna hon fick, trots den höga stressnivån. Svårast är förstås när bästa Elin springer.
Kitty har börjat ljuda när hon jobbar, till exempel så när jag säger kör så piper hon till. Det är okej. Men hon får INTE låta när hon inte jobbar, det vill säga när hon väntar på sin tur eller vi transporterar oss mellan övningar.
Det här gjorde vi i dag:
Vi sprang lite mellan två hinderstöd med bom på marken. Hon hittade fartlinjen fint, även utan externbelöning.
Lite rund tunnel också, tredje gången vi tränade den. ROLIGT säger Kitty och BRAKAR på. Idag böjde vi den lite grand och det gick så bra så! Hon tittar ut på rätt sida varje gång och kommer till mig.
Jag hade med min lilla balansnedfart och hon var så himla fin på den, full fralla och inte en blick bakåt på mig. I sin höjd en öronvridning. I dag började jag säga ”Kör” som släppkommando på kontaktfältet, det är också det ordet jag har som släpp i starten. Hon går jättefint på det. I dag fick hon testa att gå lite på den riktiga balansen, eftersom vår lilla bräda börjar kännas så kort. Hon var bra trött när vi gjorde detta, eftersom det var i slutet av passet, men hon tyckte inte det var några konstigheter utan knatade ner så fint så, från kanske en halvmeter efter nocken. Bara att fortsätta bakåtkedja där.
Hon fick hoppa upp och leka lite på gungan och visade stort intresse för den och ingen tveksamhet i att den rör sig. Där är det dags att plocka fram locket och börja köra 2+2 nu.
En väldigt rolig och lyckad kväll måste jag säga. Det är ju så skojigt att komma iväg och träna. Snart ska Flaxa få följa med och träna lite, med lindad tass förstås. DET ser både jag och Flaxa fram emot! Men jag håller lite till på den karamellen, kanske blir i mitten av februari någon gång. Nu har det gått 3,5 månader sedan hon senast skadade sig.
Här är en liten film när vi tränar tunnel. Lillsnorp! Titta vad fint hon kommer till mig på ”Ge mig”-kommandot, och trycker leksaken i min hand. Duktig skräpis!
För två och en halv vecka sedan tog skräcken tag i mig och höll mig i ett järngrepp under ett dygn. Efter ett något – hrmmm uppskruvat – pass i fårhagen stod Kitty på tre ben! Höger bak hängde som en död ål och hon ville inte använda det. Under tolv timmar varvade hon mellan att gå till synes normalt och att skutta fram på tre ben. Och jag? Jag varvade mellan att störtgrina och psykbryta… man kan väl säga som så att jag är lite känslig för skadade hundar just nu…
Natten var förstås hemsk, låg skräckslagen och funderade på allt skit det kunde vara. Räknade minutrarna till Audells telefontid öppnade. Hade jag ytterligare en illa skadad hund nu? Hur illa var det? Vad hade gått sönder? Och så vidare… Slängde mig på luren på morgonen och fick en återbudstid på förmiddagen.
Audell kände att hon hade ont och var svullen i knäet, men var inte speciellt orolig. Hon avlastade det lite men gick i alla fall på fyra ben. Fick åka hem med rådet att koppelvila i tio dagar och ha koll på henne, hon skulle bli bättre ganska fort, annars skulle jag höra av mig och återkomma för en röntgen. Men han var inte orolig. Behöver jag understryka hur lättad jag kände mig?
Så följde en tid med understimulerad border collie-unghund men jag tyckte att hon blev bättre. För säkerhets skull bokade jag in en tid hos Kjerstin för en ordentlig koll, och den var idag.
I onsdags kom jag på att Kitty aldrig legat på sidan på det sättet som Kjerstin har hundarna en del av tiden när hon undersöker dem. Kitty har överlag haft mycket svårt för att bli vält eller vänd upp och ner. Så jag satte genast igång med projekt bc-vältning. Det fanns liksom inte tid och utrymme för att frishejpa fram något så jag började med att välta ned henne med milt våld och förstärka (omvänt lockande) att hon låg på sidan. Men det kändes inte så roligt att behöva välta henne fysiskt även om hon accepterade det så jag började klura hur jag skulle kunna få henne att lägga sig på sidan.
Testade att vänta ut att hon skulle lämna sin fina sfinxliknande liggposition och lägga över vikten på ena skinkan och det fungerade ganska väl. Men sedan insåg jag att 1) Jag måste kunna tala om vilken sida jag vill ha henne på (och det skulle jag inte hinna lära in på två dygn) och 2) Att jag inte vill egentligen att hon lär sig fläka ut arslet när hon ligger sådär fint. Man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte, jag kanske vill träna tävlingslydnad någon gång?
Så det fick bli lite hederlig locka och visa-träning och hon förstod snabbt vad jag ville! Duktig kicka! Så många gånger vi bara kunde klämma in har vi tränat detta i två dagar, och idag var det upp till bevis. Det gick jättefint!! Hon stod som en staty när hon blev undersökt stående, och hade inga problem att lägga sig på sidan som vi tränat. Lite myror i brallan på slutet, men det är en lång undersökning och jag är mycket imponerad av hur fint hon skötte det.
Så här såg genrepet ut igår:
Det ser kanske inte något speciellt ut, men betänk att hon i onsdags inte gick att få på sidan om man inte fysiskt välte henne över…
Men det bästa av allt: Inga som helst tecken på att knäet är skadat eller gör ont, inga svullnader eller liknande och hon använder det fullt ut.
Gud i himmelen så skönt! Jag har varit så sjukt orolig… för även om jag inte ser att hon har ont så kan det ju vara något skadat. Flaxa har t.ex aldrig haltat mer än ett par sekunder efter det akuta skedet, trots en kraftig ligamentskada som gör mycket ont.
Så nu kan lillskrutt få börja röra sig fritt igen, tror att hon är väääldigt förtjust i det. Och det ska bli skönt att hon får röra på sig igen, en understimulerad 8-månaders bc är inte så roligt…
Å vad härligt!!!!!
Kjerstin hann med att känna lite på Flaxa också och där var det också idel lovord! Nu är Flaxa uppe på en normalnivå vad gäller promenader och fysisk belastning, förutom att vi inte tränar agility ännu. Och så har hon lindad tå när vi är ute, för att hon inte ska kunna fläka upp skadan av misstag. Nu har det gått 14 veckor sedan förra skadan. Jag kommer att sätta igång och träna lite smått (med lindad tass) här och försöka ge mig ut och tävla henne i mars. De där två sista SM-pinnarna… Nu jääääklar!!!
Flaxa och jag var hos Kjerstin idag. Det har nu gått 8 veckor sedan Flaxa skadade sig, och det är två veckor sedan vi slutade med Rimadyl.
Efter att ha känt igenom henne ordentligt och tittat på när hon rör sig så frågade Kjerstin: Vad har du för plan? Jag kontrade med ”Vad skulle du gjort om det var din hund?” men si den gubben gick inte. ”Säg du först vad du tänkt…” :D Haha ja, så för att inte fastna där i den pingismatchen berättade jag om min plan A och min plan B.
Kortfattat:
Plan A: Köra igång henne tidigt i vår och göra ett sista tappert försök att kvala till SM 2012 (vi saknar två pinnar).
Plan B: Vänta till i höst då det gått lite längre tid (de 9-12 månaderna som ortopeden rekommenderade).
Frågan som jag ju faktiskt redan ställt men som är avgörande för vad jag ska välja av ovanstående är: Kommer Flaxa klara en oturlig smäll sämre i vår än om ett år? Svaret är nej.
Så – hon kan lika gärna hålla fint som att få en otursbang på tån som kastar tillbaka oss på ruta ett nu i vår som om ett år.
När jag förklarade hur jag tänkte med att man inte har så många aktiva tävlingsår med en hund, att Flaxa inte blir yngre (hon fyller sex snart) och att det känns som att tiden rinner ifrån oss (stor del av detta året har gått åt till rehab) så svarade Kjerstin äntligen på min fråga. ”Så skulle jag också göra om Flaxa hade varit min hund.”
Framåt februari kommer vi checka av hur hon mår i tån efter att jag släppt på henne mer i vardagen. Och är det grönt ljus då ger vi oss ut och tävlar lite. Det pirrar i hela kroppen av glädje bara jag tänker på det.
Det kan gå åt helvete med tån igen, det är till och med en stor risk att det gör det. Men vi har inte sämre chanser om vi kör igång om ett par månader än om vi konserverar henne ett år och kör igång då. Det känns så himla härligt.
Resten av Flaxas liv kommer att se lite annorlunda ut mot hur det varit hittills.
Hon kommer inte få leka med andra hundar mer. Det är för stor risk att hon skadar tån i en vild lek.
Vi kommer att träna oerhört sparsamt. Ju fler timmar man kör bil desto större risk att man råkar ut för en bilolycka. Jag kommer minimera riskerna på detta sätt.
Hon kommer att ha lindad tass när hon går promenader och gör aktiviteter som innebär lite mer ”röj” än våra lugnare pensionärspromenader, för att skydda tån så mkt det går. Eftersom den inte kommer bli starkare så kommer det behövas.
Boris hade lite synpunkter på frukostbuffén som uteblev i morse. Ska man sövas får man inte äta frulle!
Sådär ja! Då var Boris opererad idag, och det var väl för bra! Det visade sig nämligen att tanden i kinden var helt sprucken i en fraktur! Jag fick se den utdragen, och det var ingen vacker syn.
Jösses, stackars Boris! Förstår att han har haft ONT!!! Ett litet sår på tungan hade han också för att den skavt från tanden. Så himla skönt att bli av med den! Eftersom det var en tydlig fraktur, gick faktiskt försäkringsbolaget in och betalade. De betalar ju inte tänder annars, de vi drog förra året fick jag pröjsa helt ur egen ficka.Dyyyyrt…
”Behandling av tandsjukdomar, bettfel,
tandsten eller borttagande av kvarsittande
mjölktänder ersätts inte. Inte heller komplikationer
till dessa åkommor ersätts. Dock ersätts
kostnader för tandfraktur som uppkommit
genom olycksfall”
Så istället för att betala hela notan på 5900 kronor idag blev det ”bara” 2300 kronor.
Jag har ju funderat på om man skulle säga upp försäkringen på Boris eftersom den kostar en rejäl slant om året och ersättningsnivåerna sjunker för varje år då han är så gammal. Men bara det här försäkringsåret (började i september! ) har jag fått ersatt 4500 kronor så de tankarna lägger jag nog i tillväxttunnan…
Flaxa då? Ja hon har som sagt en kollateral-ligamentskada på falangleden (samma skada som förut). En sådan skada tar TID att läka, speciellt om det är ett ligament som utsatts upprepade ggr. 9-12 månader får man räkna med innan bindvävnaden är stark igen. Och skadan kommer aldrig läka helt, som ett benbrott eller liknande, så hon kommer alltid vara känsligare för yttre påverkan där.
Veterinären jag pratade med som förmedlade vad ortopeden sa svarade rätt nedslående på min fråga om Flaxa kommer att hålla som agilityhund. Men vi kan ju inte ge upp ännu. Dock kan jag bara fetglömma SM 2012.
FAAAAAAAAAN OCKSÅ!
Sådär, då var det sagt. Efter att jag pratat med veterinären i måndags grinade jag i sisådär fyra timmar. Jag har torkat tårarna nu, men bara tanken på att Flaxa – denna underbara, skitduktiga, bussiga hund som faktiskt håller världsklass i agilityn – eventuellt är uträknad på banorna. Bara den tanken får underläppen att börja darra igen och ögonen att fyllas med salta tårar. Så jag tänker inte på det nu. Vi tar en sak i taget.
Nu ska vi äta Rimadyl i sex veckor, och jag kyler tån så länge den är svullen. Jag har hört invändningar mot att kyla skador länge efter att de inträffat men så länge en svullnad finns gör kyla stor nytta. Detta enligt både veterinär och sjukgymnast på Ultuna.
Vi kyler i en spann med vatten och isblock. Då kommer kylan åt överallt o man sitter sitta och streta och bråka med Flaxa. Hon får det hon älskar allra, allra mest när hon står med foten i spannen: Ost!
När akuta fasen av skadan är över, ska jag kontakta Kjerstin och göra upp en plan.
Vi får se när vi är ute på banorna igen. Förra gången var vi på tävling igen efter fyra månader. Men så hade vi sjuhelvetes otur och dängde tassen i något i tunneln i torsdags och så var man på ruta ett igen.
Kategori: 
Vi får ta dit bä:na i början av maj. GUD VAD ROLIGT! Elin och jag är fortfarande på små rosa moln, det känns helt otroligt roligt det här.
när våren är kommen. 
Söte. Hon är så rolig att jobba med! 
Jag tyckte hon var väldigt duktig på att fokusera på uppgifterna hon fick, trots den höga stressnivån. Svårast är förstås när bästa Elin springer. 
Titta vad fint hon kommer till mig på ”Ge mig”-kommandot, och trycker leksaken i min hand. Duktig skräpis! 
Ett litet sår på tungan hade han också för att den skavt från tanden. Så himla skönt att bli av med den! Eftersom det var en tydlig fraktur, gick faktiskt försäkringsbolaget in och betalade. De betalar ju inte tänder annars, de vi drog förra året fick jag pröjsa helt ur egen ficka.Dyyyyrt…
) har jag fått ersatt 4500 kronor så de tankarna lägger jag nog i tillväxttunnan…
Kommentarer