9-månadersbilder på Flaxavalparna

Jag har väntat på en 9-månadersbild på Vide men det har inte dykt upp någon och snart är  ju valparna 10 månader. Så jag lade ut de två jag har på Wick och Dee. Här är valpöversikten.

Och ja. Det gör fruktansvärt ont fortfarande. Igår pratade jag med Ann-Sofie (Nadines mamma) om Flicka och jag kände hur underläppen började darra och ögonen nästan svämmade över…samtidigt som jag riskerar att börja gråta så vill jag så gärna prata om henne. Konstigt… men jag vill liksom inte glömma av henne…

23,5 centimeter över havet

Jag har ju glömt att berätta att Helene och jag har mätt Pepp! Det var visserligen två veckor sedan men sådär jättemycket har nog inte hänt sedan dess. I alla fall så är lilleman 23,5 centimeter i mankhöjd. Och det var en mycket noggrann och precis mätning, lilleman stod så fint och poserade på bordet och vi mätte nog en 5-6 gånger. Imorgon fyller han 5 månader! :wub:

Den stora frågan är: Blir han toy eller dvärg? Gränsen går vid 28 centimeter. Jag tycker ju att han känns oerhört liten mot de två dvärgpudelvalpar jag har haft förut. Men å andra sidan är det ju bättre desto större han blir, för agilityns skull menar jag. Vi får väl se! Han är registrerad dvärgpudel men blir han toy kommer jag nog att besöka en utställning och få honom officiellt inmätt till toy. Det är ju lite ballt tycker jag!

Pepp fortsätter att vara tokmysig! Han är nu hos dagmatte Annica om dagarna och hon sa en sådan spot on-grej idag: ”Han är oförskämt enkelt att ha att göra med!”. :wub: Enkel, men absolut inte tråkig! Så himla gosig och kärvänlig, älskar att busa och leka och får pudelfnatt så det ryker om kvällarna… :fniss:

Jag har inte fått tummen ur och kommit igång med någon som helst träning ännu. Förutom inkallning. Det är nog en Flickabaksmälla jag upplever. Idag skulle hon fyllt 9 månader och det är exakt 4 veckor sedan vi åkte på sista resan med henne. Jag kan se bilder på henne nu men det suger tag i maggropen och tårarna bränner precis innanför ögonlocken. Det tar mer tid att läka än man tror. Och det får ta den tid det tar. Nu njuter jag av och lär känna Pepp. Vår träning kommer att komma igång så småningom, när jag är mogen för det.

Störtgrinar

Å herre gud. Jag satte mig ned och skrev en liten minnes-sida till Flicka och jäklar vad jag bölar. Gud vad jag grinar. Jösses! För varje bild jag ser på Flicka så vrids hela min kropp i gråtkramper. Å herre gud, det var nog för tidigt att göra den här sidan. Men jag kände att jag ville fixa den. Och det är nog nyttigt att gråta ur allt detta… Hur kan man vara så glad för lille Pepp och så ledsen för Flicka samtidigt? :ledsen:

Tuff dag

Kvällarna är tamej sjutton värst! En hel del tårar fällda idag. Tänkt mycket på Flicka, saknar henne så himla hårt. Känner mig dämpad, som om en våt filt ligger över allt. Det finns inte så mycket att säga. Livet stukar till en rätt ordentligt ibland…

Flicka är i himlen

Vet inte vad jag ska säga så jag säger inte så mycket. Jag tror ni förstå hur jävla ledsen och förtvivlad jag är. Idag tog vi det tunga beslutet. Det fanns ingen återvändo.

Jag vill inte prata om detta med någon annan än familjen och närmsta vännerna just nu. Jag orkar helt enkelt inte, det gör för ont. Tack för alla hållna tummar, även om jag inte orkar prata med er nu så har allas stöd och engagemang betytt jättemycket för mig.

Jag har njutit av min valp varenda sekund sedan jag var med när hon föddes. Jag älskar henne så löjligt mycket. Nu gör det bara ont ont ont.

Fler framsteg

Flicka blir finare och finare! Idag har jag fått njuta av stora motoriska framsteg. Hon fick glädjefnatt och skuttade runt här ute utan att trilla eller vingla alls. Vad härligt det känns! Kommunikationen kommer tillbaka bit för bit också, jag har till och med vågat ha henne lite lös. Konstigt nog är ”nej” fortfarande jäääääättesvårt att minnas vad det betyder… :tongue: :kaffe:

Små framsteg


Flaxa och dotra Flicka.

Inga anfall!

Denna natt har varit lite, lite lugnare för vår del. Flicka gör framsteg. Hon är lite mindre vinglig. Hon trillar nästan när vi går i trappan men det börjar bli bättre. Fler framsteg:

  • Tycker om sin bur igen.
  • Kan åka bil igen utan att försöka gnaga sig ur buren och skrika.
  • Börjar så smått komma ihåg vardagskommandon och sitt namn.

Det känns som att hon är på väg in i matchen igen så att säga. Härligt! Igår var vi nere en sväng vid Kairo och så fick de doppa sig. Det var ju så vansinnigt varmt och Flicka kräver aktivering för att inte självantända. Ett litet dopp kändes lagom. Hon tyckte det var jääääääätttesköööönt:

Det går bättre och bättre med de andra hundarna. Hon är fortfarande klumpig och ohyfsad men har i alla fall vett att gå undan när de säger åt henne. :)

Jag känner egentligen ingenting utan tar verkligen timme för timme. Jag är medveten om att hon kan få världens återfall när som helst. Så ja, självklart är jag försiktigt positiv men känner mig väldigt realistisk och ropar inget hej förrän jag är över bäcken…

bottombg