Jag har väntat på en 9-månadersbild på Vide men det har inte dykt upp någon och snart är  ju valparna 10 månader. Så jag lade ut de två jag har på Wick och Dee. Här är valpöversikten.

Och ja. Det gör fruktansvärt ont fortfarande. Igår pratade jag med Ann-Sofie (Nadines mamma) om Flicka [...]]]>

Jag har väntat på en 9-månadersbild på Vide men det har inte dykt upp någon och snart är  ju valparna 10 månader. Så jag lade ut de två jag har på Wick och Dee. Här är valpöversikten.

Och ja. Det gör fruktansvärt ont fortfarande. Igår pratade jag med Ann-Sofie (Nadines mamma) om Flicka och jag kände hur underläppen började darra och ögonen nästan svämmade över…samtidigt som jag riskerar att börja gråta så vill jag så gärna prata om henne. Konstigt… men jag vill liksom inte glömma av henne…

Jag har ju glömt att berätta att Helene och jag har mätt Pepp! Det var visserligen två veckor sedan men sådär jättemycket har nog inte hänt sedan dess. I alla fall så är lilleman 23,5 centimeter i mankhöjd. Och det var en mycket noggrann och precis mätning, lilleman stod så fint och poserade [...]]]>

Jag har ju glömt att berätta att Helene och jag har mätt Pepp! Det var visserligen två veckor sedan men sådär jättemycket har nog inte hänt sedan dess. I alla fall så är lilleman 23,5 centimeter i mankhöjd. Och det var en mycket noggrann och precis mätning, lilleman stod så fint och poserade på bordet och vi mätte nog en 5-6 gånger. Imorgon fyller han 5 månader!

Den stora frågan är: Blir han toy eller dvärg? Gränsen går vid 28 centimeter. Jag tycker ju att han känns oerhört liten mot de två dvärgpudelvalpar jag har haft förut. Men å andra sidan är det ju bättre desto större han blir, för agilityns skull menar jag. Vi får väl se! Han är registrerad dvärgpudel men blir han toy kommer jag nog att besöka en utställning och få honom officiellt inmätt till toy. Det är ju lite ballt tycker jag!

Pepp fortsätter att vara tokmysig! Han är nu hos dagmatte Annica om dagarna och hon sa en sådan spot on-grej idag: ”Han är oförskämt enkelt att ha att göra med!”. Enkel, men absolut inte tråkig! Så himla gosig och kärvänlig, älskar att busa och leka och får pudelfnatt så det ryker om kvällarna…

Jag har inte fått tummen ur och kommit igång med någon som helst träning ännu. Förutom inkallning. Det är nog en Flickabaksmälla jag upplever. Idag skulle hon fyllt 9 månader och det är exakt 4 veckor sedan vi åkte på sista resan med henne. Jag kan se bilder på henne nu men det suger tag i maggropen och tårarna bränner precis innanför ögonlocken. Det tar mer tid att läka än man tror. Och det får ta den tid det tar. Nu njuter jag av och lär känna Pepp. Vår träning kommer att komma igång så småningom, när jag är mogen för det.

Jag vill inte prata om detta med någon annan än familjen och närmsta vännerna just nu. Jag orkar helt enkelt [...]]]> Vet inte vad jag ska säga så jag säger inte så mycket. Jag tror ni förstå hur jävla ledsen och förtvivlad jag är. Idag tog vi det tunga beslutet. Det fanns ingen återvändo.

Jag vill inte prata om detta med någon annan än familjen och närmsta vännerna just nu. Jag orkar helt enkelt inte, det gör för ont. Tack för alla hållna tummar, även om jag inte orkar prata med er nu så har allas stöd och engagemang betytt jättemycket för mig.

Jag har njutit av min valp varenda sekund sedan jag var med när hon föddes. Jag älskar henne så löjligt mycket. Nu gör det bara ont ont ont.

Flicka blir finare och finare! Idag har jag fått njuta av stora motoriska framsteg. Hon fick glädjefnatt och skuttade runt här ute utan att trilla eller vingla alls. Vad härligt det känns! Kommunikationen kommer tillbaka bit för bit också, jag har till och med vågat ha henne lite lös. Konstigt nog är ”nej” [...]]]>

Flicka blir finare och finare! Idag har jag fått njuta av stora motoriska framsteg. Hon fick glädjefnatt och skuttade runt här ute utan att trilla eller vingla alls. Vad härligt det känns! Kommunikationen kommer tillbaka bit för bit också, jag har till och med vågat ha henne lite lös. Konstigt nog är ”nej” fortfarande jäääääättesvårt att minnas vad det betyder…

Inga anfall!

Denna natt har varit lite, lite lugnare för vår del. Flicka gör framsteg. Hon är lite mindre vinglig. Hon trillar nästan när vi går i trappan men det börjar bli bättre. Fler framsteg:

Ungefär så kan man väl sammanfatta känslan av att ha hemma Flicka igen! Det är såklart fantastiskt, och jag är så himla glad över att hon fortfarande finns bland oss. Men jag ska säga er, att det är inte helt lätt att ha henne hemma! Hon är ju väldigt ”mycket hund” (uttjatat uttryck, [...]]]>

Ungefär så kan man väl sammanfatta känslan av att ha hemma Flicka igen! Det är såklart fantastiskt, och jag är så himla glad över att hon fortfarande finns bland oss. Men jag ska säga er, att det är inte helt lätt att ha henne hemma! Hon är ju väldigt ”mycket hund” (uttjatat uttryck, jag vet) och det blir ännu tydligare nu när alla chips inte är i samma påse eller hur man ska uttrycka det (det lyser men ingen är hemma, hissen går inte ända upp und so weiter).

All vardagslydnad och ”sunt förnuft” är som borta. Hon är helt vild! Hon stjäl min mat från mina händer och från matbordet fast jag säger åt henne på SKARPEN, hon är bufflig som jag vet inte vad mot både mig och de andra hundarna, hon slänger sig fram och dricker ur toalettstolen så ivrigt att baktassarna nästan lättar från marken… hon lyssnar inte på sitt namn, eller på någonting egentligen… hon är helt enkelt rätt förvirrad. Hon känner inte riktigt igen folk, inte ens favoritgrannen Charlotte. Jo efter ett tag, men det tog ett par minuter innan poletten trillade ned. Men hon är väldigt glad och busig! Hon verkar inte lida av att det utifrån sett verkar som att hon tappat typ fyra månaders utveckling… jag hoppas ju såklart att detta är biverkning av medicinen, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till. Hon är verkligen helt tokig!

Det allra jobbigaste är dock hur Oskar och jag är på helspänn hela tiden. Fast jag ligger ned på kudden i sängen känner jag hur varje muskel är på helspänn. Jag tror att vi har vaknat 15-20 ggr i natt och satt oss upp i sängen och tittat mot buren och undrat om hon krampar. Varje ljud gör att man studsar till. Jag försöker prata logiskt med mig själv och säga till mig att jag kommer att märka om hon får ett anfall, det hjälper inte att jag är så här nervös. Men det spelar ingen roll, det är instinkter nu. Precis som jag fortfarande inte kan höra en golfklubba slå på en golfboll utan att få ångestkänslor. Rädslor är inte alltid logiska så att säga.

Jag antar att jag och Oskar kommer att vänja oss och lära oss leva med den ständiga rädslan för ett nytt anfall. Men Per berättade att han fortfarande nojar, trots att det snart gått tre månader sedan vår älskade Spot lämnade oss. Minsta ljud och han tror att det är ett krampanfall på gång. Under helgen när Flicka var borta, vaknade jag också flera gånger och trodde att någon av hundarna krampade.

Vi fick i alla fall in henne i buren igår kväll, jag tror att hon kände igen kvällsrutinerna så väl att hon inte fann någon anledning att protestera. Skönt!

När de hämtade Flicka åt mig idag blev jag smått förskräckt. Hon såg riktigt risig ut och hade svansen långt in mellan benen. Och inte visade hon minsta tillstymmelse till att känna igen mig inte…

Efter ett tag slutade hon dock att vingla runt i rummet och [...]]]>
”Har ni saknat mig?” 

När de hämtade Flicka åt mig idag blev jag smått förskräckt. Hon såg riktigt risig ut och hade svansen långt in mellan benen. Och inte visade hon minsta tillstymmelse till att känna igen mig inte…

Efter ett tag slutade hon dock att vingla runt i rummet och gick med på att sitta hos mig. Och när det gått en liten stund började hon noggrant hångla upp mig så grundligt och metodiskt som bara hon kan. 

Hela vägen hem skrek hon förtvivlat och helt sjukt högt, totalt galet. Fick sätta in mina in ear-lurar för att inte trumhinnorna skulle sprängas.
Tror det är buren. Hon vägrar ligga i buren här hemma också, skriker som besatt. SÅ himla tråkigt  för hon har verkligen älskat sin bur förut och trivts så fint i den. Hoppas det går att lösa…

Hundarna reagerade inget särskilt på henne. Tjejerna hälsade och gojsade glatt men Boris blir väldigt irriterad. Flicka beter sig som en fyllebult och går rätt in i honom och andra grejer… vi får se hur det utvecklas, men hittills har hon i alla fall vinglat iväg bort när Boris sagt åt henne.

Hon är som sagt väldigt vinglig, bakbenen far åt alla håll och kanter och hon är klumpig som en alkoholiserad elefantunge… men det är för jäkla gott att ha henne hemma igen! Å vad jag saknat den lilla skräpisen!!!! Hon känns glad och munter, hon försöker göra allt hon brukar göra och verkar inte allt för bekymrad över de fysiska begränsningarna om man säger så…

Usch vad jag är gråtmild. När jag skulle hämta ut Flickas ep-medicin sprang jag på Lisa Lindberg och sa ”Titta vad jag har med mig”, och tänkte fortsätta ”Hon får komma hem!” men då började jag grina Hahahaha tant börjar blir gammal och känslig…

To be continued…

Hon är groggy men veterinären jag pratade med nu var den som tog emot mig när vi kom in i fredags och hon bedömer att groggigheten är från medicinen.