Ungefär så kan man väl sammanfatta känslan av att ha hemma Flicka igen! Det är såklart fantastiskt, och jag är så himla glad över att hon fortfarande finns bland oss. Men jag ska säga er, att det är inte helt lätt att ha henne hemma! Hon är ju väldigt ”mycket hund” (uttjatat uttryck, jag vet) och det blir ännu tydligare nu när alla chips inte är i samma påse eller hur man ska uttrycka det (det lyser men ingen är hemma, hissen går inte ända upp und so weiter).

All vardagslydnad och ”sunt förnuft” är som borta. Hon är helt vild! Hon stjäl min mat från mina händer och från matbordet fast jag säger åt henne på SKARPEN, hon är bufflig som jag vet inte vad mot både mig och de andra hundarna, hon slänger sig fram och dricker ur toalettstolen så ivrigt att baktassarna nästan lättar från marken… hon lyssnar inte på sitt namn, eller på någonting egentligen… hon är helt enkelt rätt förvirrad. Hon känner inte riktigt igen folk, inte ens favoritgrannen Charlotte. Jo efter ett tag, men det tog ett par minuter innan poletten trillade ned. Men hon är väldigt glad och busig! Hon verkar inte lida av att det utifrån sett verkar som att hon tappat typ fyra månaders utveckling… jag hoppas ju såklart att detta är biverkning av medicinen, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till. Hon är verkligen helt tokig!

Det allra jobbigaste är dock hur Oskar och jag är på helspänn hela tiden. Fast jag ligger ned på kudden i sängen känner jag hur varje muskel är på helspänn. Jag tror att vi har vaknat 15-20 ggr i natt och satt oss upp i sängen och tittat mot buren och undrat om hon krampar. Varje ljud gör att man studsar till. Jag försöker prata logiskt med mig själv och säga till mig att jag kommer att märka om hon får ett anfall, det hjälper inte att jag är så här nervös. Men det spelar ingen roll, det är instinkter nu. Precis som jag fortfarande inte kan höra en golfklubba slå på en golfboll utan att få ångestkänslor. Rädslor är inte alltid logiska så att säga.

Jag antar att jag och Oskar kommer att vänja oss och lära oss leva med den ständiga rädslan för ett nytt anfall. Men Per berättade att han fortfarande nojar, trots att det snart gått tre månader sedan vår älskade Spot lämnade oss. Minsta ljud och han tror att det är ett krampanfall på gång. Under helgen när Flicka var borta, vaknade jag också flera gånger och trodde att någon av hundarna krampade.

Vi fick i alla fall in henne i buren igår kväll, jag tror att hon kände igen kvällsrutinerna så väl att hon inte fann någon anledning att protestera. Skönt!

Å herre gud, jag sitter här och grinar av GLÄDJE och LÄTTNAD för en gångs skull. Om en timme åker jag och hämtar hem Flicka!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hon är groggy men veterinären jag pratade med nu var den som tog emot mig när vi kom in i fredags och hon bedömer att groggigheten är från medicinen.

Hallå fattar ni eller?!?!?!?!?!?!?!

JAG FÅR HÄMTA HEM HENNE!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tårarna bara sprutar!!!!!!!!!!!

Oavsett vad som händer efter detta så får jag pussa på hennes prickiga näsa om två timmar. Sedan får vi ta det därifrån. Men jag får hem henne!!!!!!!!!!!!!!!

Tack snälla alla som hållt era tummar och tår och tassar! Det hjälpte! Tack! Ni är BÄST!!!

… kom jag äntligen fram på inneliggande djur-numret. Jo, det står 98 på telefonen och jag betvivlar det inte ett ögonblick… halvsovandes i baden-baden på balkongen fick jag världens rutin på återuppringningsknappen.

Nåväl.

Flicka har inte fått några mer anfall under dagen. De började ge henne Fenemal igår intravenöst och ska ikväll gå över till tabletter. Det är tablettform vi kommer att ge i. De vill ha henne under uppsikt och se hur hon reagerar på bytet, så att ta hem henne idag är inte aktuellt.Det var väl i och för sig vad jag misstänkte men man hoppas ju alltid. Jag saknar min lilla skräphund så hjärtat värker. Eftersom jag varit med om detta förut (Ila låg ju inne hur mycket som helst och en gång en hel vecka) ser jag till att jaga bort känslorna och försöker att inte tänka på henne ensam på Ultuna. Det är sådana tankar jag mår jättedåligt utav så jag ser till att inte släppa fram dem.

De har tagit lite prover på henne så klart och när vi får hem henne (om vi får det ) ska vi kolla levervärden regelbundet samt koncentrationen av fenemal i blodet. Jag fattar det som att koncentrationen indikerar hur bra den tas upp eller något sådant (hel vetenskap).

Veterinären sa samma sak som flera andra sagt åt mig: Då Flickas anfall debuterat så tidigt och kommer så tätt är prognosen att de kommer gå att hållas i schack med hjälp av medicin dålig.

Men vad ska man göra? Vi måste ju ge henne en chans, eller hur? Så länge hon mår bra större delen av sitt liv och lidandet inte tar över vill jag försöka. Sedan finns flera andra viktiga faktorer som hur man ska lösa sitt vardagliga liv med mera. Men vi får ta det bit för bit.

Första delmålet nu är att se hur hon reagerar på fenemalen i tablettform och förhoppningsvis få hem henne imorgon. Å vad jag längtar efter att pussa på hennes stora, prickiga näsa.

Vi fick firat lite midsommar igår trots allt faktiskt.

Vi fick plats på balkongen mot alla odds! Solen strålade och vi åt jättegod mat som mamma och pappa tagit med.

Boris var midsommarfin och på kvällen spelade vi bort våra sorger på fyrmannawist.