Banchefen på golfklubben är asbra. Han håller på och ringer runt för att dels få tag på golfarna, dels kolla om kanske klubbens försäkring kan gå in och betala något på skadan. Det känns fantastiskt att bli bemött så bra när allt annat känns för jäkligt. Att inte få kalla handen utan möta en person som verkligen bryr sig.

Simon var med mig på Ultuna och var ett jättestöd – tack!

Jag har inte hämtat mig, sitter fortfarande och grinar.
Vi åkte till fårhagen som vanligt idag, och passerade några golfare på vägen som såg att vi svängde in och pakerade bilen bakom ett buskage. När jag precis hade släppt ut Ila, hörde jag KLONK av att de slog på en boll, sedan började Ila TOKSKRIKA. Jag sprang fram och tog henne och förstod inte var hon hade ont först. Sedan såg jag att hela ena bakbenet hängde som en slapp, död trasa. Hon skrek o gnydde och skrek…

Tumult utbröt och jag minns självklart inte exakt allt mer än att jag fiskade upp mobilen, ringde Ultuna och frågade om de kunde ta emot en dvärgpudel med brutet ben, bad golfarna som kom och kollade om allt var ok ”Nej ni har slagit av benet på min hund!” att ropa på Simon som var borta hos fåren. Golfarna försvann med kommentaren ”Vi får slå lite längre in” och Simon dök upp. Vi packade in oss och åkte upp till Ultuna i ilfart.

Jag gråtandes, hulkandes, förbannades mig själv för att jag inte följde första impulsen och lät Ila ligga kvar hemma ”Hon är ju så trött efter tävlingarna igår”. Ila var lugn, sov nästan. Antagligen någon slags chock. Väl på Ultuna fick vi gå förbi alla i väntrummet och togs snabbt emot en veterinär, i med smärtstillande och sedan till röntgen.

Benet är helt av och brottet ser hyfsat ”bra” ut, inga krosskador eller annat ”småplock”. Har fått massor av mejl och sms och det som tröstar mest är helt klart från Anja Holmroos:

”Det jag ser på din blogg är ett helt rakt, rent ”snyggt” brott vilket ger det bästa tänkbara utgångsläge för läkning. Inga leder involverade i brottet utan det finns gott om plats för att fästa skruvar och plattor på var sida om brottet (om det nu är det man väljer).”

Ja….
Vad säger man.
Det finns inte mycket att säga ännu. Jag är fruktansvärt ledsen och kan inte låta bli att tänka ”Om jag inte hade….”, ”Om jag bara….” och ”Varför gjorde jag inte…..”.
Känner mig helt förstörd. Vill bara ha hem min lilla älskade svarta skräppudel.
Önskar så att detta aldrig hänt, att jag vaknar upp i morgon och det visar sig vara en mardröm…

Länge sedan jag kände mig så här ynklig måste jag erkänna. Orkar inte mer nu, går och lägger mig. Tack för hållna tummar.