Jag har känt mig lite matt och inte så peppad på Knaskatträningen, men faktum är att den obarmhärtigt pågår hela tiden. Det är väl kanske därför den känns så slitig emellanåt.

Men det går bra! Framåt, framåt, framåt! Jag upplever att samtliga i flocken blir allt mer avslappnade i umgänget med varandra. Det går inte vrålfort, men det går framåt. Det är många olika situationer, som förut var spända och där alla inblandade nu är avslappnade och mer harmoniska. Inget slagsmål – peppar, peppar ta i trä – på snart tre veckor.
Jag arbetar vidare med ”alla får ha pinne”-träningen och den går faktiskt riktigt bra trots att jag inte kört så mycket. Jag ser att Kitty TÄNKER mer och mer, och handlar mindre och mindre på instinkt. ”Just det, Flaxa får också ha en pinne, och det finns pröjs att hämta om jag sköter mig”. Flaxa blir också modigare och modigare, men kommer Kitty i full fart mot henne släpper hon fortfarande det hon har i munnen och duckar besvärat. Det ska vi få bort det med!

Häromdagen kunde Kitty ta godbit (skinka) i sällskap med de andra i köket. Hon har blivit så stressad över de situationerna och inte vetat hur hon ska bete sig, vilket oftast slutat med att hon bitit någon. Detta har gjort att hon inte tar godis alls, hur gott det än är. Eventuellt har hon tagit det men sedan spottat ut det och sprungit och gömt sig. Men nu kan hon ta del av det vi erbjuder utan att dumma sig mot de andra. Fint framsteg!

Jag upplever också att hennes reaktionskedja har blivit längre. Förut har det ”smällt direkt”. Nu kan hon stelna till, morra. Och ge mig en chans att tala om att hon tänker fel, och erbjuda något annat. Det ger mig en ärlig chans att styra upp flocklivet och det blir en positiv spiral.

Det är kul att se att Kitty är allt mer avslappnad med de andra i flocken.

Hippi och Della närmast, Flaxa och Kitty längre bort.

Vi har haft promenadbesök av Annica med Della, Zorro och Hippi. Kitty umgicks så fint med dem alla tre efter att hon gått i koppel de första minutrarna. Hon blev lite carried away och busade lite väl vilt med skojiga lilla Hippi vid ett tillfälle, men tog min korrigering och coolade ned sig. Det var härligt. Som Annica sa, att fast hon vet att det inte är så, så kan mitt bloggande om Projekt Knaskatt försätta läsaren i en känsla av att Kitty är en rabiat monsterhund. Så är det ju verkligen inte, de flesta av hennes bekymmer skulle vi nog kunna dölja för utomstående i all evighet. Men som ni vet är det ju inte riktigt min stil.