I helgen blir förmodligen min och Flaxas sista tävling på lääääänge. Pratade med Kjerstin i veckan, och hon säger att jag ska räkna med ett halvårs uppbyggnadsjobb efter en valpkull innan Flaxa är fit for fight igen. Worst case scenario antar jag, antagligen går det väl lite fortare än så. Men ändå – jiiiiz vad lång tid. Jag får se hur hon känns i helgen, hon är lite loj allmänt men så fort man föreslår träning är hon på som sjutton. Hursom ska jag till Kjerstin nästa vecka för en koll av Flaxa, mäta lite muskler och se hur hon är i kroppen nu när hon är i ”toppform”. Så att jag vet vad vi jobbar emot när kullen är över. Känns som en mycket god idé!

Apportträningen har vilat ett par dagar eftersom vi körde så extremt intensivt förra veckan. Nu har vi längdmässigt kommit över 20 sekunder i mycket störande miljö så nästa utmaning blir att jobba med belastningsträning. Det vill säga att hålla kvar apporten fast jag gör signaler som kan uppfattas som släpp-signaler. Det är samma princip som jag lägger mycket vikt vid i agilityns startträning. Låtsas snubbla, säger annat ord än riktiga släppkommandot med mera. Allt för att hunden sedan i skarp situation ska vara så på det klara med vad uppgiften är att den lätt sorterar bort skräpet runt. Till exempel röra händerna under apporten som om jag skulle ta emot den, knuffa och knacka på den och ”retas”. Flaxa har fattat galoppen och det lyser i ögonen på henne när vi tränar. Hon vet precis vad det går ut på och tycker det är skitkul att ”överlista” mig genom att hålla fast apporten trots min retsamhet. Titta på första repetitionen, Flaxa rycker liksom åt sig apporten ”Den där rör du inte, jag apporterar här!”. Hon är så jäkla söt.

Om någon undrar varför jag har Alice (bruna mellanpudeln) här så har matte åkt iväg till Holland och gett mig uppgiften att ta Alices sista SM-pinne i helgen! Hur svårt kan det vara?!