Brev från kolonien (Pepp)!

Jag frågade nya matte Åsa om inte Pepp kunde skriva brev till sina fans på bloggen, och jodå det kunde han. Med lite hjälp från Åsa misstänker jag, men han kan ju ha blivit bättre på tangentbordet sedan han flyttade, vad vet jag. Med tanke på att han blev rumsren i ett vips så fort han flyttade så är jag inte ett dugg förvånad…  :ninja: :fniss:

Hej alla!
Som ni vet har jag flyttat till annan ort. Familjen jag bor hos består av Åsa, Tomas, Annie 12, David 10,
Ella 4 år och marsvinet Piff. De bor i ganska schysst hus där jag får gå in och ut som jag vill eftersom
jag vet att jag inte får gå utanför trädgården. Min favoritsysselsättning just nu är att käka upp alla
övervintrade äpplen som ligger på gräsmattan.

Jag är allra helst med matte. Hon är bäst. Just nu jobbar hon bara 25% så jag behöver inte vara ensam
särskilt länge. Vi rehabtränar mina knän varje dag så mycket godis blir det. Barnen har många kompisar
så huset är oftast fullt av stoj och stim. Dessutom spiller de mycket vid matbordet och det gillar jag.

På kvällarna går jag och matte långa promenader. Jag behöver aldrig ha koppel eftersom jag är så
väldresserad. Vi är oftast i skogen men ibland tar matte bilen och kör till något bra promenadställe.

På natten ligger jag under mattes täcke och myser och stiger motvilligt upp när jag blir väckt på
morgonen.

Matte säger att jag är så duktig och bara är till glädje för hela familjen och det är ju roligt att höra!

Ha det gott nu alla gamla vänner!

Kram Peppson
:kompisar: :skutt: :pusspakind: :storkram: :heart: :wub:

Pepp har flyttat hemifrån

Så där! Åsa och jag pratade lite och var rörande överrens om att det kändes fånigt att ha två månders prövotid på Pepp när allt bara fungerar SÅ bra… så nu är Lille Pepp skriven på Åsa. Trollhättanbo och stora killen :skutt: :wub: .

Jag får dagliga rapporter om vad de gör och om hur otroligt duktig han är. Går lös förbi sex hundmöten på promenaden, är ensam när Åsa är iväg en stund på jobbet, leker med barnen, ligger i soffan och är supporter när någon match går på teve och spelar badminton med ungarna i trädgården (se bilden på huset och trädgården ovan).

Det är liksom bara att buga, ta ett steg tillbaka och önska all lycka till! Jag kan inte förstå att jag kunde hitta en så vansinnigt perfekt familj direkt så här! Det är inte klokt! Nu ska de gå pälsvårdskurs, tävlingslydnadskurs och förhopningsvis får Annie möjlighet att gå en freestylekurs eller liknande med honom. :storkram: Dessutom ska fortsätta med rehabträningen som de nu kör dagligen, och få hjälp att kolla upp hans muskelstatus hos en sjukgymnast i deras trakter.

:buga:

Det märks mycket här hemma att ettåringen inte är kvar. Järngänget Flaxa (5 år), Ila (8 år) och Boris (12 år i sommar) märks knappt… Peppson har hållt igång dem ordentligt kan jag lova, nu snarkas det mest i ryggläge i soffan… :fniss: Efter ett år och fyra månader med tre hundar plus valp eller unghund så känns det nästan som semester med ”bara” tre hundar… :whistle:

Kumlavinst och lite svordomar


Galet fint ridhus med jättehärligt underlag!

Jag börjar med att svära lite.

  1. FY FAN vad ni är bra! Alla kommentarer, erfarenheter ni delar med mig och all uppmuntran :wub: jag fått för mitt beslut att låta Pepp testa ett nytt hem.  Jag vet att det finns folk där ute som inte hade agerat som jag i denna situation, men nu är det som det är och jag uppskattar verkligen ert engagemang! Tack!
  2. FY FAAAAAAAN vad bra det går för Peppson i nya hemmet! Det har liksom blivit bättre än jag hade föreställt mig att det skulle bli. Får täta rapporter om via sms, telefonsamtal och facebook. Åsa som är ”the boss” (enligt Pepp också har jag förstått, haha) är så jäkla vettig och förståndig! Jag blir skitimpad när vi resonerar, sådant som det känns som att köra huvudet i en vägg när man diskuterar med vissa hundägare bara finns där naturligt hos Åsa! :pusspakind: Och barnen är så fina med honom och Pepp gillar dem massor, alla tre! :pusspakind:  De tränar på med rehaben, går sköna promenader, myser där hemma (sovmorgon till elva på helgen, får jag också flytta in?) och han får hänga med på roliga små äventyr. Lilla gubben!! :skutt: Vilken jäkla chans för honom att få ett sådant här SUPERHEM! Jag blir mer och mer övertygad om att det är här helt rätt beslut! :silly: :tummenupp:

 

I dag var tanken att Åhza skulle åka från Sthlm och jag från Gråbo och så skulle vi träffas på tävlingen i Askersund. Men stackars Mary vart inget fräsch så Åhza kom inte iväg, stackaren. Men jag var redan i bilen, klockan 06:00 i morse, när jag fick sms:et… Var bara att åka, oavsett så skulle jag ju hem och Askersund ligger på vägen. Tvekade lite – skulle jag bara börna på hem och skita i tävlingen? Bestämde till slut att jag i alla fall kunde köra en klass och se sedan hur jag kände mig. Har haft en helt vansinnig huvudvärk dygnet runt i en veckas tid, så jag kände mig inte på topp… Men ett lopp skulle jag väl kunna springa i alla fall!?

Och jäklar! Vi vann hela klassen! Det var en snabb bana där man visserligen hade en del att tjäna på bra vägar i början (fram till tunneln innan balansen) men det var MÅNGA nollor, hela 26 stycken! Jag skrittade av Flaxa och missade över halva startfältet så jag såg inte de andra men jag såg i alla fall Malin och Nick och jävlar där gick det undan som en oljad blixt (och felfritt). ”Jaja, jag kommer väl femma eller så”, tänkte jag. Loppet kändes nämligen inte så snabbt så jag trodde inte vi hade haft någon bra tid.

För att inte få världens utsvävningar efter hinder tre, tunneln, så stod jag placerad och frontade henne innan tunneln och tryckte till med bromskommandot ”Duuu, duuuuuu” och i Flaxas mått mätta tar hon korta vägar där i sekvensen kort tunnel-hopp-tunnel under a-hindret med tanke på att jag inte kortar in henne med någon joxhandling (jaakko eller så). Så det fungerade ju! Men det kan vara det som gjorde att jag kände att hon sprang långsamt, för att hon inte börnade på som vanligt.

Jaja! Uppenbarligen så fungerade det ju bra. Det var ju kul att vara snabbast av så många nollor, och inte bara vara ”den enda som kom runt” :nerd: . Duktiga Flaxa! :wub:

För att kunna ge henne linjen till däcket men inte behöva bromsa själv utan påbörja upploppet i full fart så blindbytte jag efter däcket och högerhandlade upploppet. Det blev en bra lösning! Jag fick med mig farten jag ville där. Hade jag valt att vänsterhandla så hade jag behövt ligga kvar o vänta på henne för att ge däcket och sedan skulle jag varit något efter på upploppet. Nu fick jag med mig farten och kunde pumpa in tryck i hela upploppet. Kanske sparade vi en del tid där?

Jag kände mig riktigt nöjd med att köra ett lopp så jag stack faktiskt hem efter klassens slut. SKÖNT att komma hem, men jag har haft jättefina dagar i Gråbo. Skönt avbräck, och Pepprapporterna om hur bra det går stärker mig verkligen. Glad!

 

Det blir sällan som man tänkt sig

Jag hoppas att det inte undgått NÅGON hur mycket jag tycker om lille Pepp. Därför är det tufft för mig att skriva och berätta för er att han antagligen inte kommer stanna hos mig. Men jag har alltid varit väldigt öppen i min blogg med vad som händer med hundarna och mig. Att inte berätta om detta skulle kännas väldigt konstigt – även om jag inser att alla inte kommer förstå mitt beslut. Jag tänkte i alla fall att jag skulle förklara hur jag tänker.

När började inse hur mycket jobb det skulle innebära att få Pepp att bli stark nog att köra agility på elitnivå hände något med mig. Alla motgångar inom hunderiet summerades liksom som ett berg och tryckte ned mig under isen. Under två veckor grät jag helt hejdlöst på varenda hundpromenad jag tog, och jag kunde inte riktigt förstå vad som var felet. Rehab har jag ju gjort förut med hundarna, och att ens fyrbenta kan bli skadade någon gång är ju något som man får räkna med. Det här var ju inte ens någon stor sak utan både sjukgymnast och veterinär hade tilltro till att jag skulle kunna få ordning på knäna utan operation.

Problemet var att jag redan innan detta uppdagades hade börjat tvivla på att Pepp och jag skulle utgöra ett dreamteam på banan. Jag vill verkligen trycka på att han är en SKITGULLIG och rar liten hund, och att jag älskar honom av hela mitt hjärta. Verkligen! Han är så jäkla fin, på alla sätt och vis. Jag knallar runt med honom på axeln här hemma och han sover tätt intill mig på nätterna. Han är den sötaste, raraste lilla hund man kan tänka sig. Den lydigaste och enklaste hund jag någonsin haft. Rolig, busig och fantastiskt gullig. Han får mig ofta att skratta högt med sina upptåg. Men… vi har inte riktigt, riktigt klaffat i träningen. :skakarhuvud: Han har en artig och försynt approach som inte passar mig som person. Jag har saknat den där galna motorn och viljan. Det där lilla extra. Pepp vill, han är jättefin och engagerad i träningen. Men… det räcker inte. Jag tror inte på oss. :pouty:

Så när hans hälsoproblem uppdagades rasade verkligen allt. Jag var ju tveksam redan innan, men hade försökt att se framåt och tänka på den utvecklingen han ändå gjorde. Trots att jag är förnuftig nog att förstå att livets jävligheter inte ska summeras för då kommer man aldrig orka sig igenom någonting, så var det precis det jag gjorde när jag fick klart för mig hur illa det var med honom.

Kampen att få Ila frisk efter benbrottet. Besvikelsen när hon aldrig riktigt kom tillbaka som den balla agilityhund hon var innan hon skadades. Bitterheten över att vi tappade ett helt år, det där året där hon hade sin formtopp.
Den enorma sorg, chock och besvikelse som Flaxas valpkull bar med sig. Min fantastiska, efterlängtade valp Flicka som jag satsade så mycket på för att få och sedan blev tvungen att ta bort i förtid. De två andra valparna i kullen som också försvann för tidigt. Sorgen, chocken. Maktlösheten inför mina stackars vänner som tagit valpar ur kullen och genomled samma smärta som jag. :sad:

Till slut insåg jag var skon klämde, varför jag grät hejdlöst varenda dag: Jag ville inte. Jag orkade inte. Det fanns ingen motivation, ingen ork, ingen energi att ta sig an den resa jag hade framför mig med Pepp. Sjukgymnasten och veterinären var jättegulliga och peppande och förstod nog inte riktigt varför jag inte tände till och tog mig an utmaningen utan bara grinade när jag var på Ultuna. Nattsvart.

Hade inte jag gått igenom det jag tvingats genomgå senaste åren kanske jag hade haft en annan ork. Det tar emot att ge upp. Men jag gör det nu. Pepp blir inte min nästa agilityhund.

Och visst kan han stanna hos mig. Han är ett glädjepiller i vardagen! Jag vill ha honom nära mig, gosa, bära på honom, kramas. Han är så otroligt rar och mysig, och lättsam. Men kommer ett liv som den ständiga åskådaren vara det roligaste detta jordeliv har att erbjuda Pepp? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror att han kan ha så otroligt mycket roligare hos någon där han är nummer ett. Och det gör skitont! Ego-Anna vill ha honom hos mig, hela tiden. Pepp kom till mig i en sorglig tid, endast en vecka efter att Flicka försvunnit. Han fick mig att ta mig samman, se framåt, glädjas igen. Han satt som en liten gullunge i famnen och slickade mina tårar, kröp ihop hos mig och behövde mig, talade om för mig att jag fick sluta lipa och leka lite istället. Jag älskade honom från första stund. Han är ljuvlig.

Att säga att beslutet att prova ett annat hem är helt oegoistiskt vore en lögn. Till syvende och sist handlar det förstås om att jag inte kan ha hur många hundar som helst och att jag vill fortsätta med agilityn på en hög nivå. Alla agilityhundar blir sällskapshundar så småningom när pensionen inträder. Att Pepp skulle bli det redan nu känns inte rättvist, inte i den här familjen där allt kretsar kring träning, tävling och kurser. Aktiviteter han inte skulle få vara med på utan som mest vara frustrerad åskådare.

Varför testar jag inte och ser hur långt han kan komma/hålla? Han är liiiiten. Han ska hoppa hinder som är långt högre än han själv. Han har lösa knän och överrörliga höfter. Jag vill inte utsätta honom för det som ett liv som agilityhund skulle innebära. Det känns så jävla onödigt att pressa honom till max fysiskt. Dessutom när han inte har trycket som kommer krävas för att kunna konkurrera.

Jag har varit med och coachat många vänner igenom denna sorgliga, jobbiga process. Hundar som fått flytta till någon som de klickar med till hundra procent och passar ihop med på alla plan. Men ändå känner jag mig ensammast i världen när det väl kommer till mitt beslut, min hund, mitt liv.

Jag har frågat mig: Är agilityn så mycket värd att jag faktiskt vill genomgå detta? Och jag har kommit fram till svaret att ”Ja, det är den.” Pepp kommer inte sakna mig. Det är att tillskriva mig själv lite väl stort värde. Det är väldigt få hundar som mår dåligt av en omplacering. Det är värre för oss människor. Hundarna är glada, otrogna skitar (som Åhza brukar säga) som inte ägnar många tankar på gamla hussar eller mattar när de kommit till nya hemmet.

Familjen som Pepp är hos på prov är goda vänner till min familj och de är urgulliga! :wub: Han kommer att få det så roligt där, det är jag övertygad om. Det blir full fart, massa aktiviteter men inga prestationskrav. Han kommer få vara sig själv och vara övertygad om att han är världsbäst :wub: . Sjukgymnasten Kjerstin och jag har gjort upp en rehabplan för honom den närmsta tiden som de ska fortsätta jobba med. Kjerstin är övertygad om att om han bara får det här året på sig, kommer han att kunna hänga med på allt skoj nya familjen kommer att kunna erbjuda honom, även agility på lägre nivå. Jag har redan hört att det planeras joggingturer, kurser med äldsta dottern (12 år) och annat mysigt. Och mellanbarnet, sonen 9 år, har sytt en grytlapp till Pepp i syslöjden! :skutt: :fniss: Han är efterlängtad!!!

Det värsta med det här är den alltför välbekanta känslan av saknad. Jag har saknat, saknat och saknat senaste året. Jag vill inte sakna mer. Jag är trött på att sakna. Det gör så ont. Jag vill inte ha den känslan hos mig, i mitt liv. Men för att kunna ta mig över det här är det en fas som måste gå igenom. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag förbannar mig själv, mina beslut, min drivkraft. Men ändå – mitt i all smärta känns det rätt.

”Vad händer nu, skaffar du en annan unghund?” har flera frågat mig. Jag vet ärligt talat inte. Jag känner mig matt, tilltufsad, stukad. Trött. Två valpar på ett år har varit tufft. Två omgångar uppbyggda och brutalt grusade framtidsförhoppningar på kort tid. Jag har mina tre hundar här hemma som kräver sitt. Det  får vara så nu ett tag och så får vi se vad framtiden har i sitt sköte. Jag tänker inte rusa in i något nytt nu utan tar det som det kommer. Jag har ju en fulltecknad vår här med domarexamination, landslagsuttagningar och SM.

De positiva rapporterna från prövofamiljen duggar tätt! Förutom matte Åsa och husse Thomas så är det Annie, David och Ella som alla slåss om Pepps gunst… de är 12, 9 och 4 år gamla och är jättefina ungar. :skutt: De har fortsatt med rehabträningen och Pepp har redan hunnit vara med i stallet på ridlektion (och skött sig jättebra), varit ensam en stund (och fixat det toppenbra) och sovit gott under täcket med huvudet på armen på matte… Jag tror att han kommer få jätteroligt där, det blir full fart och mycket att pyssla med, precis som han vill ha det! Och han får så mycket kärlek, pussar och gooooos!!!!! :heart: :wub:

Nu hoppas jag att allt fortsätter gå bra med Lilleman. Tänk att man kan ha så motstridiga känslor samtidigt – både tårfylld saknad och glädje och stolthet över att han gör sådan succé i provfamiljen. Han tar dem med samma storm som han gjort med alla han träffat hittills… Jag tänker så här: Pepp flyttar inte från något, han flyttar till något.

Pepp 8 månader

Pepp är nu 28,5 centimeter hög och har alltså passerat gränsen över till dvärgpudel. :wub:

Han väger 3,9 kilo och nu när han är kastrerad får jag se upp lite med vikten, han var lite rultig redan innan kastreringen.

Pepp är en väldigt, VÄLDIGT rolig liten hund. Han är så rar och genommysig. Otroligt lydig, jag kan ha honom lös ”överallt” och han lyssnar. Igår var han med oss på gårdsstädningen och fast det kom barn springandes fram till honom och sedan tvärvände och sprang iväg stannade han med mig när jag ropade lite. Han ville gärna springa efter men är så hörsam. Otroligt behaglig liten kille! :wub:

Och i träningen ger han allt och är väldigt engagerad i mig och vad jag tar mig för.Ensamhetsträningen går jättebra och han har verkligen taggat ned. När jag klär på mig och ska lämna dem nu så går han o lägger sig. Kan pipa till men slutar genast när jag säger ifrån.

Han är god och glad med andra hundar, inte rädd och inte framfusig. Alla han träffar verkar tycka väldigt bra om honom, tikar som hanar! :kompisar: Han leker gärna med andra hundar, men ropar jag kommer han som ett skott! Han kelar gärna med folk och hälsar glatt om någon vill mysa med honom.

Flaxa och Pepp blir allt bättre vänner, det är de två på promenaderna hela tiden! Ila har senaste veckorna börjat bli nyfiken på honom, och istället för att bara trycka ned honom i marken och garva (på pudlars vis) så har de flera gånger lekt ihop och hon verkar tycka lite bättre om honom nu än förut.

Kan man typ önska sig något mer av en åttamånaders dvärgpudel? Tror inte det va? Jag är helnöjd!!!!!! :skutt:

PS. Boris? Han kunde inte bry sig mindre om Peppson… :party: ”Dagens ungdomar, annat var det på MIN tid!! Fnys!” DS.

Pepps första balansträning!

Idag var det dags att se om vårt slit med targeten gett det resultat jag önskat. Och jajamen, han visste precis vad jag ville ha ut av övningen. En lång resa är framför oss, men det känns roligt att ha startat den! Nu kör vi! :tummenupp:

Tratt-tapper Pepp

I måndags rök Pepps mandom med buller och bång. Beslutet var rätt enkelt – antingen kastrera honom eller Flaxa. Att ha en fertil hane och en lika fertil tik i samma lägenhet var aldrig tanken, men beslutet om vem av dem som skulle kastreras var inte helt klart. Att lägga upp Flaxa på operationsbordet för en rätt stor operation (som ju tikarnas kastration är om man jämför med hanarnas) efter detta djävulsår med alla olyckor och ledsamheter kändes dock inte som ett alternativ. Jag kände helt enkelt att jag inte orkade med den känslomässiga insatsen. En hankastration är ju däremot plättlätt så en sådan fick det bli.

Allt har gått finfint hittills. Pepp är charmigt obekymrad om tratten och far runt med den som om den inte fanns. Märkena på mina vadben vittnar dock om något annat… han gillar att springa mig i hasorna och buffa på mig med tratten… :fniss:

Nu märks det att han börjar bli redigt uttråkad, han far runt o är så busig så han nästan kryper ur skinnet. Om en vecka tar vi stygnen!

bottombg