
Jag hoppas att det inte undgått NÅGON hur mycket jag tycker om lille Pepp. Därför är det tufft för mig att skriva och berätta för er att han antagligen inte kommer stanna hos mig. Men jag har alltid varit väldigt öppen i min blogg med vad som händer med hundarna och mig. Att inte berätta om detta skulle kännas väldigt konstigt – även om jag inser att alla inte kommer förstå mitt beslut. Jag tänkte i alla fall att jag skulle förklara hur jag tänker.
När började inse hur mycket jobb det skulle innebära att få Pepp att bli stark nog att köra agility på elitnivå hände något med mig. Alla motgångar inom hunderiet summerades liksom som ett berg och tryckte ned mig under isen. Under två veckor grät jag helt hejdlöst på varenda hundpromenad jag tog, och jag kunde inte riktigt förstå vad som var felet. Rehab har jag ju gjort förut med hundarna, och att ens fyrbenta kan bli skadade någon gång är ju något som man får räkna med. Det här var ju inte ens någon stor sak utan både sjukgymnast och veterinär hade tilltro till att jag skulle kunna få ordning på knäna utan operation.
Problemet var att jag redan innan detta uppdagades hade börjat tvivla på att Pepp och jag skulle utgöra ett dreamteam på banan. Jag vill verkligen trycka på att han är en SKITGULLIG och rar liten hund, och att jag älskar honom av hela mitt hjärta. Verkligen! Han är så jäkla fin, på alla sätt och vis. Jag knallar runt med honom på axeln här hemma och han sover tätt intill mig på nätterna. Han är den sötaste, raraste lilla hund man kan tänka sig. Den lydigaste och enklaste hund jag någonsin haft. Rolig, busig och fantastiskt gullig. Han får mig ofta att skratta högt med sina upptåg. Men… vi har inte riktigt, riktigt klaffat i träningen.
Han har en artig och försynt approach som inte passar mig som person. Jag har saknat den där galna motorn och viljan. Det där lilla extra. Pepp vill, han är jättefin och engagerad i träningen. Men… det räcker inte. Jag tror inte på oss.
Så när hans hälsoproblem uppdagades rasade verkligen allt. Jag var ju tveksam redan innan, men hade försökt att se framåt och tänka på den utvecklingen han ändå gjorde. Trots att jag är förnuftig nog att förstå att livets jävligheter inte ska summeras för då kommer man aldrig orka sig igenom någonting, så var det precis det jag gjorde när jag fick klart för mig hur illa det var med honom.
Kampen att få Ila frisk efter benbrottet. Besvikelsen när hon aldrig riktigt kom tillbaka som den balla agilityhund hon var innan hon skadades. Bitterheten över att vi tappade ett helt år, det där året där hon hade sin formtopp.
Den enorma sorg, chock och besvikelse som Flaxas valpkull bar med sig. Min fantastiska, efterlängtade valp Flicka som jag satsade så mycket på för att få och sedan blev tvungen att ta bort i förtid. De två andra valparna i kullen som också försvann för tidigt. Sorgen, chocken. Maktlösheten inför mina stackars vänner som tagit valpar ur kullen och genomled samma smärta som jag.
Till slut insåg jag var skon klämde, varför jag grät hejdlöst varenda dag: Jag ville inte. Jag orkade inte. Det fanns ingen motivation, ingen ork, ingen energi att ta sig an den resa jag hade framför mig med Pepp. Sjukgymnasten och veterinären var jättegulliga och peppande och förstod nog inte riktigt varför jag inte tände till och tog mig an utmaningen utan bara grinade när jag var på Ultuna. Nattsvart.
Hade inte jag gått igenom det jag tvingats genomgå senaste åren kanske jag hade haft en annan ork. Det tar emot att ge upp. Men jag gör det nu. Pepp blir inte min nästa agilityhund.
Och visst kan han stanna hos mig. Han är ett glädjepiller i vardagen! Jag vill ha honom nära mig, gosa, bära på honom, kramas. Han är så otroligt rar och mysig, och lättsam. Men kommer ett liv som den ständiga åskådaren vara det roligaste detta jordeliv har att erbjuda Pepp? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror att han kan ha så otroligt mycket roligare hos någon där han är nummer ett. Och det gör skitont! Ego-Anna vill ha honom hos mig, hela tiden. Pepp kom till mig i en sorglig tid, endast en vecka efter att Flicka försvunnit. Han fick mig att ta mig samman, se framåt, glädjas igen. Han satt som en liten gullunge i famnen och slickade mina tårar, kröp ihop hos mig och behövde mig, talade om för mig att jag fick sluta lipa och leka lite istället. Jag älskade honom från första stund. Han är ljuvlig.
Att säga att beslutet att prova ett annat hem är helt oegoistiskt vore en lögn. Till syvende och sist handlar det förstås om att jag inte kan ha hur många hundar som helst och att jag vill fortsätta med agilityn på en hög nivå. Alla agilityhundar blir sällskapshundar så småningom när pensionen inträder. Att Pepp skulle bli det redan nu känns inte rättvist, inte i den här familjen där allt kretsar kring träning, tävling och kurser. Aktiviteter han inte skulle få vara med på utan som mest vara frustrerad åskådare.
Varför testar jag inte och ser hur långt han kan komma/hålla? Han är liiiiten. Han ska hoppa hinder som är långt högre än han själv. Han har lösa knän och överrörliga höfter. Jag vill inte utsätta honom för det som ett liv som agilityhund skulle innebära. Det känns så jävla onödigt att pressa honom till max fysiskt. Dessutom när han inte har trycket som kommer krävas för att kunna konkurrera.
Jag har varit med och coachat många vänner igenom denna sorgliga, jobbiga process. Hundar som fått flytta till någon som de klickar med till hundra procent och passar ihop med på alla plan. Men ändå känner jag mig ensammast i världen när det väl kommer till mitt beslut, min hund, mitt liv.
Jag har frågat mig: Är agilityn så mycket värd att jag faktiskt vill genomgå detta? Och jag har kommit fram till svaret att ”Ja, det är den.” Pepp kommer inte sakna mig. Det är att tillskriva mig själv lite väl stort värde. Det är väldigt få hundar som mår dåligt av en omplacering. Det är värre för oss människor. Hundarna är glada, otrogna skitar (som Åhza brukar säga) som inte ägnar många tankar på gamla hussar eller mattar när de kommit till nya hemmet.
Familjen som Pepp är hos på prov är goda vänner till min familj och de är urgulliga!
Han kommer att få det så roligt där, det är jag övertygad om. Det blir full fart, massa aktiviteter men inga prestationskrav. Han kommer få vara sig själv och vara övertygad om att han är världsbäst
. Sjukgymnasten Kjerstin och jag har gjort upp en rehabplan för honom den närmsta tiden som de ska fortsätta jobba med. Kjerstin är övertygad om att om han bara får det här året på sig, kommer han att kunna hänga med på allt skoj nya familjen kommer att kunna erbjuda honom, även agility på lägre nivå. Jag har redan hört att det planeras joggingturer, kurser med äldsta dottern (12 år) och annat mysigt. Och mellanbarnet, sonen 9 år, har sytt en grytlapp till Pepp i syslöjden!
Han är efterlängtad!!!
Det värsta med det här är den alltför välbekanta känslan av saknad. Jag har saknat, saknat och saknat senaste året. Jag vill inte sakna mer. Jag är trött på att sakna. Det gör så ont. Jag vill inte ha den känslan hos mig, i mitt liv. Men för att kunna ta mig över det här är det en fas som måste gå igenom. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag förbannar mig själv, mina beslut, min drivkraft. Men ändå – mitt i all smärta känns det rätt.
”Vad händer nu, skaffar du en annan unghund?” har flera frågat mig. Jag vet ärligt talat inte. Jag känner mig matt, tilltufsad, stukad. Trött. Två valpar på ett år har varit tufft. Två omgångar uppbyggda och brutalt grusade framtidsförhoppningar på kort tid. Jag har mina tre hundar här hemma som kräver sitt. Det får vara så nu ett tag och så får vi se vad framtiden har i sitt sköte. Jag tänker inte rusa in i något nytt nu utan tar det som det kommer. Jag har ju en fulltecknad vår här med domarexamination, landslagsuttagningar och SM.
De positiva rapporterna från prövofamiljen duggar tätt! Förutom matte Åsa och husse Thomas så är det Annie, David och Ella som alla slåss om Pepps gunst… de är 12, 9 och 4 år gamla och är jättefina ungar.
De har fortsatt med rehabträningen och Pepp har redan hunnit vara med i stallet på ridlektion (och skött sig jättebra), varit ensam en stund (och fixat det toppenbra) och sovit gott under täcket med huvudet på armen på matte… Jag tror att han kommer få jätteroligt där, det blir full fart och mycket att pyssla med, precis som han vill ha det! Och han får så mycket kärlek, pussar och gooooos!!!!!
Nu hoppas jag att allt fortsätter gå bra med Lilleman. Tänk att man kan ha så motstridiga känslor samtidigt – både tårfylld saknad och glädje och stolthet över att han gör sådan succé i provfamiljen. Han tar dem med samma storm som han gjort med alla han träffat hittills… Jag tänker så här: Pepp flyttar inte från något, han flyttar till något.
Kommentarer