Jag fick ett mejl med ett gäng frågor från en tjej som är nyfiken på pudeln. Jag tänkte att jag lägger ut mina svar här, det kanske är fler där ute som vill läsa?

Hur upplever du pudelns skällande? (mkt, lite, tar efter andra etc)

Mina två: Min vita är rätt skällig på det sättet att han är lättstressad och lägger sig i det som händer (till exempel om jag skojbråkar med min sambo) genom att skälla. Han skäller när han leker och så vidare. Min svarta är mycket tystare och skäller aldrig om det inte är något som händer, typ ringer på dörren eller så.
Generellt: Tycker inte pudlar är speciellt skälliga. Jag har träffat många raser som jag verkligen känner är sjukt jobbiga för att de låter så mycket. Bland annat sheltie, pinscher, olika terrier som tex border terrier. Pudlarna spelar INTE i denna ligan när det gäller skällighet.
Jag tycker inte att de är jobbigt skälliga, och det har mycket med uppfostran att göra. Man får sätta gränser direkt och vara konsekvent,

Hur upplever du människokontakten… Med dig samt andra. Älskar ”vanliga människor” dina hundar? (vissa hundar älskar alla och vissa är mer reserverade)

Mina två: De är väldigt sociala och det vill jag att mina hundar ska vara så jag har absolut uppmuntrat det. De beter sig med andra som om de känt dem i hundra år. Med folk de verkligen har känt i hundra år är de ännu goare och gladare! De hälsar glatt utan att tveka om någon tar kontakt, myser gärna i knäet med andra okända och lämnar jag över kopplet skulle de utan tvekan gå med vem som helst…
Generellt: Alla pudlar är inte som mina, vissa är lite mer reserverade. Men jag har aldrig träffat någon riktigt räddharig som ens är i närheten av t.ex hur nästan ALLA sheltiesar är. Jag upplever pudeln som en över lag social och öppen hund som gärna knyter nya kontakter. Detta gör att det är väldigt roliga hundar att ha när man umgås med andra, alla blir charmade och känner sig utvalda… hihi.

Hur upplever du träningsbiten? (lätt, svårt, ju mer man tränar, desto mer kräver de)

Mina två: Urlätta, de älskar att träna och är väldigt lättmotiverade. De har dock aldrig protesterat när jag tex haft mycket på jobbet under en period och inte kan träna med dem. De älskar att träna men kräver det inte – så kan man sammanfatta det.
De är jätteroliga att träna med, de är så hemskt alerta och fattar så fort.
Generellt: Alla pudlar jag haft på kurser genom åren har alltid utmärkt sig över de andra på kurserna genom att fatta snabbare och vilja mer! Mycket roliga hundar om man vill träna lite eller mycket!

Är de stresståliga eller nerviga?

Mina två: Min vita är INTE stresstålig. Han blir förbannad när han blir stressad och dumskäller då. Han är inte nervös för någonting om du menar ljud, rörelser eller så. Det är bara när han tycker att vi är konstiga eller stressar, då hänger han på. Min svarta är oerhört stresstålig och helt tyst och lättsam, väldigt stabil i huvudet.
Generellt: Jag skulle säga att min vita är ovanlig, få pudlar beter sig som honom. Jag vet faktiskt bara en till. De flesta är som min svarta: cool, ball, på hugget men inte nervös på något sätt. Pudlarna är nyfikna och är man lite smart och förstärker rätt grejer får man en framåt, kaxig hund utan rädslor. Jag har träffat väldigt få pudlar med rädslor.

Allt klippande, blir man less på det efter några år?

Det sköna är att man lägger det på sin egen nivå. När man är sugen, sparar man ut päls och kan pyssla. När man, som jag nu, är noll intresserad räcker det att klippa nos och tassar en gång i månaden eller var femte vecka någonting. Det tar tjugo minuter max och är lätt gjort. Resten av pälsen får bara vara och så karvar man av lite då och då, rakar man ned helt räcker det att klippa 2-3 ggr om året.
Pälsvården känns inte betungande. Ska man ställa ut och vill satsa på utställning, måste man dock vara medveten om att det inte är något man gör i en handvändning med en pudel. Det kräver planering, ork och pengar.
Det är väldigt skönt att pudlarna inte fäller något. Man behöver inte känna dåligt samvete när man varit hemma hos vänner som inte själva har hund att man har skräpat ner.

Hur är de i hemmet? Stökiga, lugna, kontaktsökande, busiga etc.?

Jag har umgåtts med många hundar under dessa år som hundägare, passat många här hemma och så vidare. Min uppfattning är att hundar vilar i hemmet om inget händer. Gör vi någonting, hänger de gärna på och tittar om det är intressant. T.ex brukar ju matlagning generera lite godbitar medan städning är astråkigt, då ligger de kvar. De är verkligen inte stökiga, de följer de regler jag sätter upp och det kommer naturligt hos de flesta hundar tycker jag. Man vilar hemma helt enkelt. Ibland är de på bushumör och då har de leksaker runt om i lägenhten som de kan dra en repa med. Men det är verkligen sällan. Hemma är man lugn och vilar. Lägger vi oss i soffan, vill de gärna komma och mysa intill. Ligga och bli kliade i pälsen och få samvaro. Jättemysigt!

Är de ”kinkiga” hundar (som inte tål bus med lite större hundar, gnyr för att ”komma undan”, eller tål de lite tuffare tag? etc.)

Nej de är inte kinkiga utan ger sig in i det mesta med nyfikenhet. Men man måste alltid vara noggrann med småhundar och större hundar när man släpper ihop dem. Hundarna sköter det mesta själva men speciellt unga hundar vet inte alltid om deras storlekskillnader. En tung rottisunghund som slänger tassarna på en liten pudelvalp är förstås ingen hit! Men med sunt förnuft kommer man långt. Min vita är jättebra med unghundar, han får alltid ta min kompis rottistik i hampan och säga åt henne att ta det lite lugnare. Superbra för henne att lära sig.

Blir det mycket veterinärbesök? (dvs har de kända ”fel” höft,tänder,ögon, öron etc)

Nej, det tycker jag verkligen inte! Sköter man om pudeln har den inga stora problem med någonting… sedan kan man ju låta bli att hamna ivägen för en golfboll som vi gjorde i somras