Å, min lilla finaste Kitty. Jag tycker så otroligt mycket om henne, min lilla brunkindade skräpvovve. Det är som att ha en skattkista vars lock man gluttar lite, lite på i taget och kikar in på världens bästa skatt. Åså stänger man locket, och tar ett hårt grepp om skattkistan och bara njuter av tanken på vad man har framför sig…
Idag var vi i fårhagen för första gången sedan vi var hos Peter för nästan sju veckor sedan. Det var en del som gick bra, och massor som inte gick så bra. Man kan väl säga så här: Jag har inte riiiktigt samma pondus som Peter… Men det där kommer vi lösa. Jag är så tacksam för alla fina människor runt mig som vill hjälpa mig med denna svåra och mycket frustrerande träning.
Jag tycker så himla mycket om min lilla hund. När hon kryper intill mig i soffan eller sängen, smaskar lite i mitt öra och kurar sig till rätta hos mig… Då känner jag så stort välbehag att jag ryser…
Jag trodde inte min egen röst när jag tingade Kitty i telefon med Robban den där lördagen i april i år. Jag vågade knappt berätta för mina kompisar och familj vad jag gjort. Var jag helt knäpp i skallen eller (undrade både de och jag)? Jag visste inte hur jag skulle orka ta mig an ytterligare en valp med allt vad det innebar. Men jag blundade och hoppade. Och i dag är jag så glad, så tacksam över att jag vågade och orkade. Hon är den bästa, finaste jag kan tänka mig.
När jag ringde Peter i förra veckan för att boka en privatlektion framåt mars-april, frågade han lite om Kitty. Jag berättade att hon gått bra, börjat tända till och visat fina saker – men blivit helt ohanterlig för mig senaste 1,5 veckan och att jag nu funderade på att ta paus någon månad eller två från fåren. Då frågade han ”Kan du komma nästa onsdag?”. Blev lite förvånad och frågade om han tyckte det kunde vara meningsfullt och det tyckte han.
Och eftersom jag är helt svältfödd på hundaktiviteter så satt jag gladeligen i bilen i 40 mil idag för ett par minuters coachning i hagen! Eva hängde på också, roligt med sällskap och väldigt inspirerande och spännande att se Eva och Peter drilla Kungen i hans utgångar!
Jag tyckte att Peter kunde gå själv med Kitty och känna av var han hade henne. Att jag inte klarar av henne just nu med fåren vet jag ju redan, så det kändes inte så meningsfullt att hon ens skulle få gå upp i den sinnesstämningen.
Bort med buset på en gång
Så hon fick gå in med Peter, och började studsa mot dem och vilja ge sig in och röja när hon började närma sig dem. Då satte Peter ned foten direkt. Han skällde på henne och daskade henne i huvudet två gånger med handflatan på ett irriterande sätt. Inte hårt, som att slå i huvudet, utan mer som man viftar bort en fluga liksom. Jag tror att hon försökte sig på att dumma sig två gånger till efter det (då behövde Peter bara ryta åt henne), sedan fattade hon att det inte var ett önskvärt beteende.
Peter var väldigt noga med att snabbt bli vän med henne igen efter att ha blivit arg, snabbt ”börja om” så att säga. Inget gnatande eller tjatande i all evighet. Utan snabbt arg, sedan när han märkte att hon tagit åt sig, klappa henne och uppmuntra henne att börja jobba igen. Om han var sträng i tre sekunder ägnade han i alla fall tio sekunder efter varje korrigering att klappa om henne och visa att allt är okej, om hon bara slutar dumma sig. Han lät inte heller Kitty sticka från korrigeringen utan hon fick vackert ta konsekvensen av att hon brusat upp. Väldigt tydligt för både åskådare och hunden. Kitty visade snabbt upp en annan attityd!
Jag har ju inte vetat om jag vågar vara så ”hård” mot henne men hon tog till sig informationen jättefint. Och jag har varit hundra gånger mycket argare och mer förbannad på henne innan än Peter var idag, men inte med den tajmingen och inte med den snabba avreaktionen att ”Fine, du tog åt dig – nu kör vi”.
Peter menade också att sådant där bus som hon pysslat med ska man direkt ta bort även på de unga hundarna, de ska inte få agera ut det alls. Och det är ju det jag har känt när vi har jobbat med fåren – att går hon väl upp i den där upprörda stämningen så är det svårt att få ned energinivån igen och det känns som att jag inte får någon kontakt med henne alls.
Peter sa en så bra grej: ”Jag vill ha bort de där skräptbeteendena så snabbt det går så att vi kan börja ha roligt tillsammans i hagen istället”.
Lös med fåren
Jag fick gå en sväng med henne i koppel och sedan nästa omgång släppte vi henne. Jag var MYCKET tveksam till att det skulle gå, men Peter peppade mig och försäkrade mig om att vi skulle lösa situationen om hon skulle rusa in. Och tamejtusan om det inte gick hur fint som helst! Vi traskade runt i hagen och flyttade lite på fåren hit och dit, tillsammans utan varken lina eller koppel. Några gånger (tre?) försökte hon dumma sig och då hojtade jag till och hon gav sig…
Men ännu intressantare var att hon vid flera tillfällen då det blev springigt och hon först reagerade två, tre steg med att vilja rusa in, så hejade hon sig själv och lugnade ned sig. Det var häftigt!
Vi smög runt efter fåren och flyttade dem än dit och än dit, sprang lite efter dem och ”lekte” tillsammans. Kitty hade inte allt fokus på fåren hela tiden utan tittade en hel del på mig. Jag frågade Peter om det och han förklarade att nu testar hon vad hon får göra. Vi har ju tydligt talat om vad hon inte får göra, så nu prövar hon sig fram och det ska vi göra ett tag framöver nu. Ingen riktad träning utan vi ska leka i hagen tillsammans.
Peter tyckte Kitty kunde få träffa fåren igen om någon månad, och då ska jag leka som vi gjorde idag.
Fåren hälsade visserligen artigt på Boris när han kom in i hagen (de flesta får gör faktiskt det!) men annars var han måttligt road av dagens utflykt.
Curlingshundförare?
Peter var på mig att jag är lite för orolig. Jag tycker det är obehagligt när hundarna går på fåren, jag är rädd för att något ska hända (typ fåren drar över staketet och bryter benen och nödslakten måste komma medan mina hundar står över dem och sliter köttstycken ifrån de döende fåren). Såklart kommer inte det att hända, och jag har aldrig varit med om att något allvarligt hänt heller när jag har vallat.
Jag ÄR orolig, ängslig. Jag vågar inte låta hundarna jobba på och hitta djurkänslan. Och det speglar ju båda mina tjejer i sin relation till fåren. Jag hojtar till när jag tror att jag vet att hunden tänker fel och tänker göra något. Peter menade att jag ska hålla klaffen tills de faktiskt gör fel, och då får jag ge hunden konsekvenser. Inte innan. För då blir det som att jag håller dem i handen och de lär sig inte jobba själva och känna av situationen eftersom jag är där och ”curlar”.
Att jag är så här orolig beror förstås på att den enda hund jag tränat (Flaxa) varit väldigt på från början och gått på och tuggat ull från dag 1. En erfaren förare hade kunnat coacha henne ifrån det beteendet mycket snabbare än jag lyckades med. Men så är det förstås alltid. Jag vet inte hur många gånger jag sneglat på alla snälla små bc som bara smyger runt och aldrig någonsin gör något dumt fastän situationerna blir röriga. Jag väntar alltid på att det ska smälla liksom. Jag är också medveten om att hon inte är så hemsk som jag tror… Eva skriver så gulligt i dagens blogg:
Det var roligt också att se hur Peter på några minuter fick ner Kitty på jorden. Hur han växlade mellan dominant tillsägelse och mjuk vänlig hantering. Hur man kan vara lagom sträng. Hur han ”kom in i huvudet på” Kitty och hur hon började valla med jättefina rörelser. Hon kommer bli en så rolig hund för Anna att valla med!
Även Flaxa fick prova på en stund och Anna överdriver starkt om hur förfärligt besvärlig hon är att valla med. Hon ser jättefin ut och jag är helt säker på att de skulle gå långt om Anna väljer att satsa på vallningen! Så det så.
När jag är sådär spänd blir jag ingen bra ledsagare åt Kitty (eller Flaxa!). Jag måste slappna av lite mer helt enkelt och go with the flow. Det ska jag jobba med.
Flaxa i hagen
Ja, Flaxa fick komma in ett par minuter på slutet. Det var ju inte mycket att visa upp, hennes flanker har gått från dåliga till numera obefintliga. Eftersom hon inte får springa egentligen så fanns det liksom inte mycket att göra. Men jag ska ta med mig henne när hon är lite starkare i tån och se vad vi kan göra. Peter såg direkt vad problemet är, det blir bus och dumheter eftersom hon flankar så dåligt. Så kan man bara få henne att göra flankeringen bättre bör det bli färre dumheter.
Samma med Flaxa som Kitty – jag styr för mycket i rädsla att det ska gå åt helsefyr och på det sättet eldar jag på Flaxa och det blir en dålig spiral.
Jag vet inte hur mkt jag ska träna Flaxa i vallning, jag antar att jag kommer få hushålla riktigt snålt med hennes tå i framtiden och först och främst vill jag ha tillbaka henne på agilitybanan. Vallningen innebär ju en hel del tvära vändningar och snabba ruscher om man ska köra den fullt ut. Men att promenera och fösa får kan hon ju få göra som hjärngympa om jag ändå är iväg med Kitty.
Kom ihåg att ta med mig
Jag ska inte använda några verktyg på Kitty som långpisk eller flärp. Jag visste ju redan innan att Peter vill arbeta utan sådana hjälpmedel och jag förstår precis varför. De blir en falsk trygghet och en quick fix. Visst kan de behövas ibland för att komma igenom (tror jag!) men inte på Kitty.
Var inte så nervös – låt hunden göra fel och ta det då. Den kanske inte ens gör fel utan kommer på sig själv innan och då förstör jag hundens förmåga att tänka själv!
Prata lugnt och uppmuntrande med Kitty när hon gör rätt. Inte BRAAAAAA!!!!! Utan lugna, mantraliknande ramsor.
I takt med att Kitty tänder mer och mer kommer jag att få jobba med att hon inte ska ramla tillbaka i dumheterna
Jag är jättenöjd med dagen och känner mig mycket inspirerad inför framtidens vallträning med lilla Kittykatten.
Sandra får grafiska instruktioner av Peter hur fösningen ska se ut.
I torsdags ägnade jag tre timmar åt att springa Peter Nilsson i hasorna när han hade vallningskurs på Lidingö. Det var roligt och lärorikt, tack Britt och Lotta som lät mig hänga på som åhörare! Jag har hört så mycket gott om Peter men aldrig tränat för honom själv. Det här var en rolig försmak, jag tänker åka till honom med collietjejerna nästa år.
Det som var inspirerande att se med Peter var att han med relativt små medel fick hundarna att tänka rätt och inta en trevlig, lite mer avslappnad attityd till fåren (ni vet, inte ”DÖDA!” utan mer åt ”Ursäkta mig damerna, jag tänkte att…”-hållet). Nu var det ju ganska rutinerade hundar där, men någon ”oborstad” unghund som var lite i gasen fick jag i alla fall se.
Just nu är det dock fårvila för Kitty, hon har tänt på som ett as och vår kontakt och lydnad matchar inte alls den tändningen. Förberedandekursen var slut i onsdags, och nu behöver i alla fall Kitty växa till sig lite så att vi kan gå vidare i träningen. Tills dess får jag ha det här fina passet på näthinnan, i fållan för en och en halv vecka sedan!
Flaxa fick fösa runt fåren lite i förra veckan, och var duktig med tanke på att hon är jätteunderstimulerad fysiskt och mentalt samt inte valltränat ordentligt på tre år… Hon är ju by default jättehet men eftersom hon inte får springa på tån, så måste hon hålla ned tempot. Roligt att se henne varva ned (för att vara Flaxa ).
Eva tränade Kung Knuts upptag och testade lite olika varianter för att hetsa på honom att gå upp hela vägen i balans. Eva showade loss lite och Kitty höll bokstavligen på att krypa ur skinnet av upphetsning när hon pyschade på Knut… Det borde vara anatomiskt omöjligt att få så där lång nyfiken i en strut-hals!
Å underbara lilla hund! När man har en unghund på uppväxt får man ofta frågan från andra aktiva hundtränare hur det känns, om man är nöjd med det man fått i hunden etc.
Och jag började tidigt – med ett stort fånleende – konstatera att jag är så nöjd och förtjust man bara kan bli i en liten hund. Kitty är en otroligt rolig och ball hund, hon har så många fina kvalitéter! Jag är med andra ord otroligt glad över lilla Kitty, och det blir bara roligare, roligare och roligare ju äldre hon blir! Tack Grainne och Robban för denna lilla diamant!!!!!
Idag var vi på vallkurs och jag var lite nervös innan då det verkligen inte blev bra senast på kursen. Men sedan dess har vi varit och träna själva och som jag beskrev var det ju ett toppenpass. Så jag bestämde mig för att köra på idag och verkligen koncentrera mig för att få det bra och sätta stopp om det började barka åt helsike. Men oj vad bra det gick! Vi var på lite andra får idag och hade färre av dem i fållan så det gick faktiskt att flytta dem…
Det blev två kanonfina pass inne i fållan där jag verkligen kände att jag hade kontroll över Kittys reaktioner och förehavanden och Kitty gjorde många fina saker. Hon är jättejättefin i vänstervarv, höger är jobbigare. Lilla skruttfian!
Å vilken fin stund i fårhagen vi fick idag, jag och collietjejerna! Flaxa fick med lindad tå fösa in Evas (som idag kvalade vidare från semi till finalen i Vallnings-SM! Såååå kaxigt!!! ) damer i 25:an och väl där var det dags för Kitty att få träna lite.
Jag var inte nöjd med känslan hos fåren på kursen senast. Det var för mkt ”röj” och upprörda känslor, och för lite av det lugnet och känslan av kontroll jag vill att Kitty ska ha när hon umgås med fåren. Så målet idag var att Kitty skulle få se att hon kan puffa på fåren utan att själv få panik. Ett par gånger fick jag hålla tillbaka henne och muttra dovt på henne. Jag hade även med mig en långpisk in för att förlänga min arm, och med den kunde jag vispa lite surt i marken för att markera när hon var på väg att tänka fel.Det förstärkte också känslan av att jag var i vägen så att hon inte kunde ”dumma” (studsa) sig mot fåren.
Oj vad fint resultat vi fick! På slutet kunde vi promenera efter fåren varv efter varv efter varv och trots att fåren ibland sprätte iväg kunde Kitty behålla lugnet. Det var så häftigt att hon kunde få uppleva kontroll. Jag tycker nog att hon växte rejält idag i hagen!
Hon känns fin och träningsbar, tar mina muntliga korrigeringar och vill göra rätt. Hon vill, vill, vill. Även när vi var klara efter ett par rejäla pass, tittade hon muntert tillbaka in i hagen och ville gärna fortsätta. Vi har börjat lite lätt med lydnaden. Inkallningen / that will do-kommandot (jag har ”Kitty kom”) fungerar ganska bra hittills. Ligget som hon kan bra i vardagen, är lite svårare i hagen men det börjar komma.
Vi körde inget balanserande mot mig idag, utan jobbade bara med att flytta fåren (typ fösning) och lite cirkla (flanka) kring fåren i halvcirklar. Kitty har svårare för höger varv och arbetar bättre i vänster. Bra komplettering – Flaxa är högertassad…
Det var väldigt härligt att se hur ”lös och ledig” Kitty blev under passet idag. Hon blev nog lite mallig tror jag, över att hon får fårdamerna att röra på sig! Och jag är väldig tillfreds med att jag lyckades skapa en bra träningssituation för henne.
Boris verkar svara bra på antibiotikan, han har slutat lukta as ur munnen. Tanden ska ju fortfarande bort så fort det är möjligt, men det känns bra att infektionen verkar ge med sig. Ska bli intressant att få svar på proverna för fästingburet också.
Igår var Kitty och jag iväg till Anna och fick träffa hennes fyra snälla träningsdamer. Det fanns ingen mindre hage så det blev lite spring, men Annas Jay gjorde ett så himla fint jobb som levande staket, så att vi kunde träna riktigt bra ändå.
Jag bad Anna att gå med Kitty och göra som hon hade gjort om det hade varit hennes hund. Det var väldigt häftigt att se, för hon var så tydlig med Kitty. Både Kitty och jag förstod omedelbart vad Anna ville och vad hon inte ville. Väldigt fort växlade Kitty ned tempo och sinne och började visa lite mer sansade sidor mot fåren. Hon har ju tokrusat mot dem, slängt sig i linan och gormat en del (av osäkerhet). Hon slängde sig ett par gånger mot dem, men inte alls i den höga stress hon varit förut. Hon var mycket lugnare och tillfreds över situationen. Och hon tände ett par snäpp till igår! Jag fick till och med chansen att träna ligg och inkallning med fåren som störning. De har ju inte varit någon störning hittills eftersom tändningen har varit sådär…
I dag startade den förberedande vallkursen för Ann Björkenius som är uppfödare till Kittys pappa Boman. Det är lite roligt att vi är så många kullsyskon! Hela fem stycken från Boman-Molly-kullen: Link, Virus, Jett, Dezz och Kitty. Sedan var det tre hundar till varav två var kullsyskon. Alla är runt 4-5 månader om jag förstod det rätt.
Den förberedande vallkursens kursplan är ju inte främst för hundarna utan för förarna. Fårkontakten/vallningen är inte central så att säga utan beror mycket på hur hundarna som går kursen ligger tilll. Så här beskrivs den: ”Lydnad, ledarskap, vallningsteori och förberedande djurkontakt inför vallningskurs.”
Men det blev bara fårkontakt idag! Vilket jag tycker är skitkul! Och Kitty var mycket mer sansad idag än förra veckan. Vi hade flera lugna, fina tillfällen och hon gick inte alls upp i stress som senast. Nu visste jag ju iofs vad som väntade så jag kunde tackla det bättre. Hon är inte så jättetänd ännu. Fåren är roliga, men fårskit är riktigt gott det med :pinch:.
Sedan började vi träna in ett brytkommando, lämna fåren på en viss signal. Eftersom hon inte är heltänd var det inte jättesvårt. Men bra att börja ändå.
Skoj att komma igång, kul att träffa syskonen och härligt ha fårskit under skosulorna när man kommer hem efter träningen!
Det är som att ha en skattkista vars lock man gluttar lite, lite på i taget och kikar in på världens bästa skatt. 
Åså stänger man locket, och tar ett hårt grepp om skattkistan och bara njuter av tanken på vad man har framför sig…
Men det där kommer vi lösa. Jag är så tacksam för alla fina människor runt mig som vill hjälpa mig med denna svåra och mycket frustrerande träning.
Kategori: 
Blev lite förvånad och frågade om han tyckte det kunde vara meningsfullt och det tyckte han.
Såklart kommer inte det att hända, och jag har aldrig varit med om att något allvarligt hänt heller när jag har vallat.
och vår kontakt och lydnad matchar inte alls den tändningen. Förberedandekursen var slut i onsdags, och nu behöver i alla fall Kitty växa till sig lite så att vi kan gå vidare i träningen. Tills dess får jag ha det här fina passet på näthinnan, i fållan för en och en halv vecka sedan!
).
) damer i 25:an och väl där var det dags för Kitty att få träna lite.
Vilket jag tycker är skitkul! Och Kitty var mycket mer sansad idag än förra veckan. Vi hade flera lugna, fina tillfällen och hon gick inte alls upp i stress som senast. Nu visste jag ju iofs vad som väntade så jag kunde tackla det bättre. Hon är inte så jättetänd ännu. Fåren är roliga, men fårskit är riktigt gott det med :pinch:.
Kommentarer