När jag ringde Peter i förra veckan för att boka en privatlektion framåt mars-april, frågade han lite om Kitty. Jag berättade att hon gått bra, börjat tända till och visat fina saker – men blivit helt ohanterlig för mig senaste 1,5 veckan och att jag nu funderade på att ta paus någon månad eller två från fåren. Då frågade han ”Kan du komma nästa onsdag?”.  Blev lite förvånad och frågade om han tyckte det kunde vara meningsfullt och det tyckte han.

Och eftersom jag är helt svältfödd på hundaktiviteter så satt jag gladeligen i bilen i 40 mil idag för ett par minuters coachning i hagen!  Eva hängde på också, roligt med sällskap och väldigt inspirerande och spännande att se Eva och Peter drilla Kungen i hans utgångar!

Jag tyckte att Peter kunde gå själv med Kitty och känna av var han hade henne. Att jag inte klarar av henne just nu med fåren vet jag ju redan, så det kändes inte så meningsfullt att hon ens skulle få gå upp i den sinnesstämningen.

Bort med buset på en gång

Så hon fick gå in med Peter, och började studsa mot dem och vilja ge sig in och röja när hon började närma sig dem. Då satte Peter ned foten direkt. Han skällde på henne och daskade henne i huvudet två gånger med handflatan på ett irriterande sätt. Inte hårt, som att slå i huvudet, utan mer som man viftar bort en fluga liksom. Jag tror att hon försökte sig på att dumma sig två gånger till efter det (då behövde Peter bara ryta åt henne), sedan fattade hon att det inte var ett önskvärt beteende.

Peter var väldigt noga med att snabbt bli vän med henne igen efter att ha blivit arg, snabbt ”börja om” så att säga. Inget gnatande eller tjatande i all evighet. Utan snabbt arg, sedan när han märkte att hon tagit åt sig, klappa henne och uppmuntra henne att börja jobba igen. Om han var sträng i tre sekunder ägnade han i alla fall tio sekunder efter varje korrigering att klappa om henne och visa att allt är okej, om hon bara slutar dumma sig. Han lät inte heller Kitty sticka från korrigeringen utan hon fick vackert ta konsekvensen av att hon brusat upp. Väldigt tydligt för både åskådare och hunden. Kitty visade snabbt upp en annan attityd!

Jag har ju inte vetat om jag vågar vara så ”hård” mot henne men hon tog till sig informationen jättefint. Och jag har varit hundra gånger mycket argare och mer förbannad på henne innan än Peter var idag, men inte med den tajmingen och inte med den snabba avreaktionen att ”Fine, du tog åt dig – nu kör vi”.

Peter menade också att sådant där bus som hon pysslat med ska man direkt ta bort även på de unga hundarna, de ska inte få agera ut det alls. Och det är ju det jag har känt när vi har jobbat med fåren – att går hon väl upp i den där upprörda stämningen så är det svårt att få ned energinivån igen och det känns som att jag inte får någon kontakt med henne alls.

Peter sa en så bra grej: ”Jag vill ha bort de där skräptbeteendena så snabbt det går så att vi kan börja ha roligt tillsammans i hagen istället”.

Lös med fåren

Jag fick gå en sväng med henne i koppel och sedan nästa omgång släppte vi henne. Jag var MYCKET tveksam till att det skulle gå, men Peter peppade mig och försäkrade mig om att vi skulle lösa situationen om hon skulle rusa in. Och tamejtusan om det inte gick hur fint som helst! Vi traskade runt i hagen och flyttade lite på fåren hit och dit, tillsammans utan varken lina eller koppel. Några gånger (tre?) försökte hon dumma sig och då hojtade jag till och hon gav sig… 

Men ännu intressantare var att hon vid flera tillfällen då det blev springigt och hon först reagerade två, tre steg med att vilja rusa in, så hejade hon sig själv och lugnade ned sig. Det var häftigt!

Vi smög runt efter fåren och flyttade dem än dit och än dit, sprang lite efter dem och ”lekte” tillsammans. Kitty hade inte allt fokus på fåren hela tiden utan tittade en hel del på mig. Jag frågade Peter om det och han förklarade att nu testar hon vad hon får göra. Vi har ju tydligt talat om vad hon inte får göra, så nu prövar hon sig fram och det ska vi göra ett tag framöver nu. Ingen riktad träning utan vi ska leka i hagen tillsammans.

Peter tyckte Kitty kunde få träffa fåren igen om någon månad, och då ska jag leka som vi gjorde idag.

Fåren hälsade visserligen artigt på Boris när han kom in i hagen (de flesta får gör faktiskt det!) men annars var han måttligt road av dagens utflykt. 

Curlingshundförare?

Peter var på mig att jag är lite för orolig. Jag tycker det är obehagligt när hundarna går på fåren, jag är rädd för att något ska hända (typ fåren drar över staketet och bryter benen och nödslakten måste komma medan mina hundar står över dem och sliter köttstycken ifrån de döende fåren).  Såklart kommer inte det att hända, och jag har aldrig varit med om att något allvarligt hänt heller när jag har vallat.

Jag ÄR orolig, ängslig. Jag vågar inte låta hundarna jobba på och hitta djurkänslan. Och det speglar ju båda mina tjejer i sin relation till fåren. Jag hojtar till när jag tror att jag vet att hunden tänker fel och tänker göra något. Peter menade att jag ska hålla klaffen tills de faktiskt gör fel, och då får jag ge hunden konsekvenser. Inte innan. För då blir det som att jag håller dem i handen och de lär sig inte jobba själva och känna av situationen eftersom jag är där och ”curlar”.

Att jag är så här orolig beror förstås på att den enda hund jag tränat (Flaxa) varit väldigt på från början och gått på och tuggat ull från dag 1. En erfaren förare hade kunnat coacha henne ifrån det beteendet mycket snabbare än jag lyckades med. Men så är det förstås alltid. Jag vet inte hur många gånger jag sneglat på alla snälla små bc som bara smyger runt och aldrig någonsin gör något dumt fastän situationerna blir röriga. Jag väntar alltid på att det ska smälla liksom. Jag är också medveten om att hon inte är så hemsk som jag tror… Eva skriver så gulligt i dagens blogg:

Det var roligt också att se hur Peter på några minuter fick ner Kitty på jorden. Hur han växlade mellan dominant tillsägelse och mjuk vänlig hantering. Hur man kan vara lagom sträng. Hur han ”kom in i huvudet på” Kitty och hur hon började valla med jättefina rörelser. Hon kommer bli en så rolig hund för Anna att valla med!
Även Flaxa fick prova på en stund och Anna överdriver starkt om hur förfärligt besvärlig hon är att valla med. Hon ser jättefin ut och jag är helt säker på att de skulle gå långt om Anna väljer att satsa på vallningen! Så det så.

När jag är sådär spänd blir jag ingen bra ledsagare åt Kitty (eller Flaxa!). Jag måste slappna av lite mer helt enkelt och go with the flow. Det ska jag jobba med.

Flaxa i hagen

Ja, Flaxa fick komma in ett par minuter på slutet. Det var ju inte mycket att visa upp, hennes flanker har gått från dåliga till numera obefintliga. Eftersom hon inte får springa egentligen så fanns det liksom inte mycket att göra. Men jag ska ta med mig henne när hon är  lite starkare i tån och se vad vi kan göra. Peter såg direkt vad problemet är, det blir bus och dumheter eftersom hon flankar så dåligt. Så kan man bara få henne att göra flankeringen bättre bör det bli färre dumheter.

Samma med Flaxa som Kitty – jag styr för mycket i rädsla att det ska gå åt helsefyr och på det sättet eldar jag på Flaxa och det blir en dålig spiral.

Jag vet inte hur mkt jag ska träna Flaxa i vallning, jag antar att jag kommer få hushålla riktigt snålt med hennes tå i framtiden och först och främst vill jag ha tillbaka henne på agilitybanan. Vallningen innebär ju en hel del tvära vändningar och snabba ruscher om man ska köra den fullt ut. Men att promenera och fösa får kan hon ju få göra som hjärngympa om jag ändå är iväg med Kitty. 

Kom ihåg att ta med mig

• Jag ska inte använda några verktyg på Kitty som långpisk eller flärp. Jag visste ju redan innan att Peter vill arbeta utan sådana hjälpmedel och jag förstår precis varför. De blir en falsk trygghet och en quick fix. Visst kan de behövas ibland för att komma igenom (tror jag!) men inte på Kitty.
• Var inte så nervös – låt hunden göra fel och ta det då. Den kanske inte ens gör fel utan kommer på sig själv innan och då förstör jag hundens förmåga att tänka själv!
• Prata lugnt och uppmuntrande med Kitty när hon gör rätt. Inte BRAAAAAA!!!!! Utan lugna, mantraliknande ramsor.
• I takt med att Kitty tänder mer och mer kommer jag att få jobba med att hon inte ska ramla tillbaka i dumheterna

Jag är jättenöjd med dagen och känner mig mycket inspirerad inför framtidens vallträning med lilla Kittykatten.