Lena och jag försökte fasa in mig i -träningen i vecka två av våra träningsträffar. Den gubben gick inte. Vi märkte att Kitty snabbt föll tillbaka i feltänk och att hon triggar enormt på mig (det vet jag redan att hon gör, men det var skönt att få det bekräftat). Så nu tränar faktiskt Kitty utan min inblandning. Jo, jag är med och går in igenom grinden – för det gåååååår inte att gå in utan mig, då vänder hon tillbaka och blir morsgris… hahahaha!  Men med tanke på att hon inte ville valla alls med någon annan förut, så är det ett stort steg framåt att hon tränar helt utan mig nu. Jag hanterar henne fram till grinden och lite i hagen, när vi tar pauser och när vi går tillbaka till fåren och så.

Och det blir så himla bra! Lena sköter helt enkelt utbildningen av Kitty, och jag tittar, observerar och tar in. Så småningom kommer vi fasa in mig, men inte ännu. Inte förrän Kitty har en riktigt stadig grund att stå på.

Lena har världens bästa tajming, vet precis vad hon ska göra och vågar utmana lite lagom så att Kitty utvecklas. Hon är supersnabb på att växla mellan arga rösten och berömmande rösten, och hon är förlåtande och förstående där jag skulle blivit neggo. Lena släpper också mycket fortare efter att ha blivit arg. Jag blir kvar i bestraffningen alldeles för länge, vilket inte ger något annat än en upptrissad Kitty.

Ja, det ser så fint ut! Sedan är ju Kitty svår och har fått vara i fel sinnesstämning med fåren så länge nu.  Men det går framåt, och det är så roligt att se framstegen! 

Lite lägesbeskrivning, jag får reservera mig för att jag missförstått detaljer…

• Nu klarar Kitty att ligga kvar tills Lena ber henne att flankera (eller driva). Helt omöjligt för två veckor sedan, då sprang hon bara hej vilt när hon kände för det, och ”ligg” verkade liksom inte betyda något. Nu har hon hajat att det är inte hon som bestämmer när hon ska starta, och att om hon bara är lydig så får hon göra det hon vill (flytta får).
• Hon förstår innebörden av away och come by och tar kommandona väldigt fint
• Hon flankerar riktigt naturligt och fint åt båda hållen, kan bli lite för tajt i högervarv men börjar faktiskt förstå Lenas muntliga korrigering när det händer och slår ut lite vidare.
• Så sakteliga börjar Lena få henne att orka ligga kvar uppe klockan tolv efter en högerflankering. Hon har tyckt att det är så otroligt jobbigt, och vänsterflankerat tillbaka ”på studsen” som en pingisboll mot en vägg, och struntat i Lenas ”ligg” där uppe. Att högervarvet är det svåra har Kitty visat från dag 1. I väntervarvet har hon inga problem alls att lägga sig uppe i balans klockan 12. Som dag och natt. Men, vid senaste träningen såg vi fina framsteg i detta. Hon börjar orka ligga kvar där. 
• Attityden blir bättre och bättre. Hon orkar inte så länge, men det hon visar upp när hon är fräsch i skallen är helt klart en utveckling åt rätt håll. När hon blir trött, börjar hon springa och busa. Korta pass är det som gäller.
• Kitty tycker det är jättejobbigt att  gå rakt mot djuren – både i fösning och drivning. Lena lurar lite subtilt in i henne i det och gör det så hårfint att knappt någon av oss märker det. Små, små steg åt rätt håll. Lena säger att en stor nyckel ligger i att Kitty börjar behärska fösningarna/drivningarna. Det ska bli väldigt intressant att följa utvecklingen där. Nu är vi kanske på en fem, sex steg rakt mot djuren. Hon startar ganska hetsigt och har inte riktigt ännu fått känna på att man kan ta det lugnt i det läget.

Jag är jätteimponerad över Lenas envishet, tajming och hur hon arbetar med Kitty. Det känns som att hon verkligen förstår henne, och vill klura ut hur hon fungerar. Och det är underbart att få se sin lilla hund bli coachad av någon som kan. Att själv ta ett steg tillbaka när man insett sina begränsningar. Vi får se var det här blir i slutändan, men jag njuter nu! Njuter av att se framsteg, av att hittat ett sätt att arbeta på, att få se Kitty göra det hon är avlad för och inse vad hon är kapabel till. Ja, det kommer att ta tid, men jag säger som uppfödaren Robban: Kitty blir förhoppningsvis minst 14 år – vem har bråttom?

Är det något jag är övertygad om när det gäller Kittys vallträning så är det att det är yttepyttesteg som gäller – hela vägen. Ju mer bra erfarenheter hon får av vallningen, desto större kliv kommer vi förmodligen att kunna ta med henne. Men än så länge är det försiktigt, gubbhasande filttoffelsteg som gäller. 

Flaxa fick puffa runt fåren i Skräphagen lite idag för första gången på länge. Hon var ganska busig (stannar inte, väljer håll lite hipp som happ, högt tempo) men det brukar hon bli när hon inte vallat på länge. En liten film: