I dag föste Kitty och jag två gånger längs vägen. Alldeles perfekt för en nybörjarhund. Fåren är lite småtröga (draget motsatt håll mot det vi går) och de kan inte glida ut på sidorna. Vi var duktiga tycker jag, med tanke på hur otroligt svårt vi har för just fösningen. Jag skriver ”vi” för här är det lika delar ångest hos oss båda om en säger så … Mycket härlig känsla idag! Dessutom fick vi tränat en stund på att ta det lugnt när andra vallar. Från jätteupprörd till tyst och sansad, efter en del diskussioner … Härligt när jag får chans att berömma och belöna rätt beteenden.
Trots det orkade hon med passet som är fångat på filmen. Hon var mer sansad i första passet, men jag är ändå imponerad över hur mycket mer hon orkar nu än förut.
Vi har verkligen gjort jätteframsteg senaste två veckorna och vallat mycket! Hääääääärligt!!!!
Kitty och jag kämpar på med vallningsträningen. Vår nya tacka, Jette, visade sig vara ett perfekt tillskott i gruppen. Nu rör de sig lätt och fastnar inte i hörnen och annat som de gjorde när Surtanten var med dem. Härligt! Jag har tränat fem gånger själv sedan Robban var här för dryga månaden sedan. På tisdag ska Lena komma hit och coacha oss, för nu känner jag att det är dags för ett par utomstående ögon igen som kan granska det vi gör.
I stort går det i alla fall åt rätt håll, verkligen. Jag har henne lös nu i vår stora fålla och arbetar med att hon ska balansera fåren mot mig och så rör vi oss från hörn till hörn. Jag har inte börjat lägga på kommandon ännu, utan ”frivallar” eller vad man ska kalla det. Försöker locka fram rätt tänk och attityd. Ibland går det superfint, andra gånger åt helsike…
Eftersom jag inte har någon film får ni hålla till godo med min fantastiska gif-animation över hur det ser ut:
Jag går alltså ur balans, och då flyttar sig Kitty och så flyttar vi fåren till nästa hörn. Ibland får hon känna av lite fram och tillbaka på cirkeln var hon har kontroll, när hon är nöjd lägger hon sig ned. Då står vi där en stund, sedan flyttar jag mig ur balans igen. Glasklart va?
Lena och jag försökte fasa in mig i -träningen i vecka två av våra träningsträffar. Den gubben gick inte. Vi märkte att Kitty snabbt föll tillbaka i feltänk och att hon triggar enormt på mig (det vet jag redan att hon gör, men det var skönt att få det bekräftat). Så nu tränar faktiskt Kitty utan min inblandning. Jo, jag är med och går in igenom grinden – för det gåååååår inte att gå in utan mig, då vänder hon tillbaka och blir morsgris… hahahaha! Men med tanke på att hon inte ville valla alls med någon annan förut, så är det ett stort steg framåt att hon tränar helt utan mig nu. Jag hanterar henne fram till grinden och lite i hagen, när vi tar pauser och när vi går tillbaka till fåren och så.
Och det blir så himla bra! Lena sköter helt enkelt utbildningen av Kitty, och jag tittar, observerar och tar in. Så småningom kommer vi fasa in mig, men inte ännu. Inte förrän Kitty har en riktigt stadig grund att stå på.
Lena har världens bästa tajming, vet precis vad hon ska göra och vågar utmana lite lagom så att Kitty utvecklas. Hon är supersnabb på att växla mellan arga rösten och berömmande rösten, och hon är förlåtande och förstående där jag skulle blivit neggo. Lena släpper också mycket fortare efter att ha blivit arg. Jag blir kvar i bestraffningen alldeles för länge, vilket inte ger något annat än en upptrissad Kitty.
Ja, det ser så fint ut! Sedan är ju Kitty svår och har fått vara i fel sinnesstämning med fåren så länge nu. Men det går framåt, och det är så roligt att se framstegen!
Lite lägesbeskrivning, jag får reservera mig för att jag missförstått detaljer…
Nu klarar Kitty att ligga kvar tills Lena ber henne att flankera (eller driva). Helt omöjligt för två veckor sedan, då sprang hon bara hej vilt när hon kände för det, och ”ligg” verkade liksom inte betyda något. Nu har hon hajat att det är inte hon som bestämmer när hon ska starta, och att om hon bara är lydig så får hon göra det hon vill (flytta får).
Hon förstår innebörden av away och come by och tar kommandona väldigt fint
Hon flankerar riktigt naturligt och fint åt båda hållen, kan bli lite för tajt i högervarv men börjar faktiskt förstå Lenas muntliga korrigering när det händer och slår ut lite vidare.
Så sakteliga börjar Lena få henne att orka ligga kvar uppe klockan tolv efter en högerflankering. Hon har tyckt att det är så otroligt jobbigt, och vänsterflankerat tillbaka ”på studsen” som en pingisboll mot en vägg, och struntat i Lenas ”ligg” där uppe. Att högervarvet är det svåra har Kitty visat från dag 1. I väntervarvet har hon inga problem alls att lägga sig uppe i balans klockan 12. Som dag och natt. Men, vid senaste träningen såg vi fina framsteg i detta. Hon börjar orka ligga kvar där.
Attityden blir bättre och bättre. Hon orkar inte så länge, men det hon visar upp när hon är fräsch i skallen är helt klart en utveckling åt rätt håll. När hon blir trött, börjar hon springa och busa. Korta pass är det som gäller.
Kitty tycker det är jättejobbigt att gå rakt mot djuren – både i fösning och drivning. Lena lurar lite subtilt in i henne i det och gör det så hårfint att knappt någon av oss märker det. Små, små steg åt rätt håll. Lena säger att en stor nyckel ligger i att Kitty börjar behärska fösningarna/drivningarna. Det ska bli väldigt intressant att följa utvecklingen där. Nu är vi kanske på en fem, sex steg rakt mot djuren. Hon startar ganska hetsigt och har inte riktigt ännu fått känna på att man kan ta det lugnt i det läget.
Jag är jätteimponerad över Lenas envishet, tajming och hur hon arbetar med Kitty. Det känns som att hon verkligen förstår henne, och vill klura ut hur hon fungerar. Och det är underbart att få se sin lilla hund bli coachad av någon som kan. Att själv ta ett steg tillbaka när man insett sina begränsningar. Vi får se var det här blir i slutändan, men jag njuter nu! Njuter av att se framsteg, av att hittat ett sätt att arbeta på, att få se Kitty göra det hon är avlad för och inse vad hon är kapabel till. Ja, det kommer att ta tid, men jag säger som uppfödaren Robban: Kitty blir förhoppningsvis minst 14 år – vem har bråttom?
Är det något jag är övertygad om när det gäller Kittys vallträning så är det att det är yttepyttesteg som gäller – hela vägen. Ju mer bra erfarenheter hon får av vallningen, desto större kliv kommer vi förmodligen att kunna ta med henne. Men än så länge är det försiktigt, gubbhasande filttoffelsteg som gäller.
Flaxa fick puffa runt fåren i Skräphagen lite idag för första gången på länge. Hon var ganska busig (stannar inte, väljer håll lite hipp som happ, högt tempo) men det brukar hon bli när hon inte vallat på länge. En liten film:
I dag när vi var och fixade stängsel i en av hagarna så passade jag på att träna lite på att Flaxa ska förstå vikten av att ta med alla fåren ( i all hantering, hämt som fösningar), inte bara några stycken. Upp till en sisådär 20-30 får är det inga problem, men är de fler och inte går tätt ihop så blir hon lite ”slarvig” (känns taskigt att skriva slarvig för det är ju inte så att hon lärt sig något och sedan skiter i det, hon har helt enkelt bara inte fått träna på så många djur förut). Det är perfekta träningsmöjligheter till det där nere för det är många får, och de är inte jätteintresserade av att hålla ihop hela tiden. Ryorna går gärna för sig till exempel.
Nu pratade jag med Eva först efter träningen och fick massa bra tips men jag tror att jag lyckades förstärka för Flaxa under passet att alla ska med. När hon sneglar på dem som ramlar efter så berömmer jag. Rolig träning! Några av dem är lite fundersamma på det här med hund men jag tycker Flaxa sköter det fint. Studsar till för att markera, men tar inte i för mycket eller överdriver.
I dag sa jag ingenting när vi skulle samla in fåren, utan stod bara kvar och kollade bara vad Flaxa gjorde när hon hittade dem. Duktig tjej!
Om ni undrar varför hon inte tar dem rakt till mig så är det för att det är sankmark där så de måste gå runt för att inte fastna i geggan.
Idag satte Elin och jag igång med arbetet att verka klövarna på ”våra” får. Faktum är att vi (typ) äger några av dem nu – för att göra en halvkort historia ännu kortare så hjälpte snällaste Nichlas oss att förvärva en liten träningsgrupp som gått på Säbyholm (som lägger ned sin verksamhet nu, eller flyttar eller vad det nu är de gör). Så de går tillsammans med de andra nere i stooora hagen och har det gott.
Jag har aldrig verkat klövar förut men Elin visade mig hur man ska göra med vår gemensamt införskaffade sekatör. Med gemensamma krafter lyckades vi även sätta damerna på rumpan medan vi jobbade med dem. Fina fötter fick de, i morgon tar vi ett par till.
Vandrade runt lite i vår stooora fålla (10 st 184 cm-grindar mot ett staket) idag med Kitty och jag tror bannemej vi hittat en fin storlek på fålla nu. Det är varken för stort eller för litet, så fåren betedde sig väldigt sansat där inne. Så här ska vi jobba vidare! Kul!
I går var Flaxa och jag funktionärer på Robbans IK-1-tävling i Velända. Vi fick uppgiften att ta hand om de tackor som gått ”sina” rundor. Så med lite ojämna mellanrum kom tackor i grupper om fyra till Flaxa och mig som stod på ett fält bakom tävlingen. Där var vår uppgift att hålla dem på fältet och se till att de var lugna och varvade ned. Gå och käka och sola lite. De är så roliga, Robbans och Grainnes tackor. De har alltid något pyssel för sig, även om de slappade så var det ständig rörelse hit eller dit. Och så fort de såg en person gå utmed fältet skulle de springa dit (?). Så det blev lite jobb för Flaxa, till hennes stora lycka. Hålla sig i utkant och bara visa sig och markera att ”Hörreni tjejer, nu promenerar vi inte iväg någonstans.”
Kan tyckas som en superenkel uppgift men vi har ju inte alls mycket erfarenhet av sådant här och jag var nervös för att råka förstöra något för de tävlande. Men allt gick kanon och Flaxa skötte sin del übergalant. Det är inte klokt vilken tillgång en vallhund är. Hon låg där i över tre timmar och hade STENKOLL varje sekund. En lite flank hit eller dit ibland för att påminna fåren att hon finns där men allra mest bara ligga och ha koll. Och hon var så himla nöjd!
Här är två filmer, en när det kommer fler tackor och en när de börjar komma lite för nära skogsbrynet och vi får justera upp lite grand.
I dag hade Elin och jag sedan länge ett inbokat pass hos Peter Nilsson. Jag hade nog trott att jag skulle ha hunnit träna mycket, mycket mer sedan förra gången. Men det har inte blivit av. Så det var bara att fortsätta där vi var senast. Men skillnaden idag, och jag kände tendenserna redan i lördags hos Robban & Grainne, var att Kitty öppnat upp sig lite, lite i skallen.
Jag kunde faktiskt kommunicera mer med henne än jag någonsin lyckats med förut. När hon gjorde inrusningar, kunde jag flera gånger enbart med rösten bryta henne och få henne att sluta dumma sig. Det har jag inte alls kunnat göra förut. Jag kunde också be henne att lägga sig ned och andas lite, kika på fåren och inse att hon har kontroll. Så det kändes som ett stort kliv! Uppgiften blev tydlig för henne idag, vi flyttade fåren från hörne till hörne och hon fick känna på hur hon med en kontrollerad flank kunde få dem att stanna till och stanna kvar där. Duktig Kittykatt!
Det kändes faktiskt inte alls så tokigt idag!
Nu är vår hage färdigstängslad, gräset växer så det knakar och jag hoppas att vi inom någon vecka ska kunna ha våra egna får betandes där! Det kliar så i fingrarna nu att få komma igång och träna och pyssla på egen hand. Jag längtar!
Här är en liten film från idag. Jag ser på filmen hur linan stör henne, den liksom ger små onödiga småryck åt fel riktning. Hon är så känslig och oerfaren att hon inte kan bortse från den och det inte alls ger henne rätt signaler just nu. Jag kommer nog inte kunna valla med lina på i vår hage, den är för ojämn i marken så den kommer fastna hela tiden. Kommer att bli helknasigt…
Kategori: 
Vår nya tacka, Jette, visade sig vara ett perfekt tillskott i gruppen. Nu rör de sig lätt och fastnar inte i hörnen och annat som de gjorde när Surtanten var med dem. Härligt! Jag har tränat fem gånger själv sedan Robban var här för dryga månaden sedan. På tisdag ska Lena komma hit och coacha oss, för nu känner jag att det är dags för ett par utomstående ögon igen som kan granska det vi gör. 
Med gemensamma krafter lyckades vi även sätta damerna på rumpan medan vi jobbade med dem. 
Fina fötter fick de, i morgon tar vi ett par till. 
Kul!
Kommentarer