Oj vad fort senaste månaden har gått! Jag som tyckt att veckorna krupit fram och salutat varenda månadsdag. Den här kom från ingenstans!
Jag har fått nytt jobb och där kan man snacka om drag under galoscherna, kanske därför det känns som att tiden flyger. Eller nytt och nytt, jag går upp och blir chefredaktör för MacWorld från och med måndag! Det är ju den tidningen jag arbetat på i fem år, men nu med en hel del nya arbetsuppgifter då. Himla skoj och riktigt spännande! Och i alla uppslukande nyheter så känns det viktigare än någonsin att få komma ut i skog och mark och bara promenera och lösa världsproblemen med hundarna.
Antingen är vår våg knasig eller så har Kitty gått ned i vikt. Men hon känns lite mager, inget oroväckande, men lite till skulle hon nog kunna lägga på sig. Ska öka på maten lite grand.
Vad gäller mankhöjden är vi nu uppe i 49 centimeter eller strax, strax ovanför. Kanske 49,1 -49,2. Svårt få exakt mått. Fast Kitty är nog en klassisk agilitydomarhund. Hon står som gjuten när jag mäter… Rör inte en fena!
Med Kitty har jag upptäckt hur himla roligt och inspirerande det är att träna vardagsaktiviteter på samma sätt som jag tränar färdigheter vi ska använda oss av på tävling så småningom. Det är roligt och utvecklande.
I dag tröttnade jag på att hon ser ut som att hon sålt smöret och tappat pengarna när vi ska ta på oss reflexvästen. Det är sådan hon kan bli om hon inte riktigt förstår poängen. Hon accepterar det jag gör med henne, men hon tycker inte att det är roligt. Det är inte ett problem, men jag känner att jag vill att hon ska vara glad, vara med på noterna och lite på att det jag gör är skojigt. På samma sätt har vi jobbat med kloklippningen. I dag så slänger hon upp tassen i handen på mig och grabbar tag i den så att jag iiiinte ska kunna dra undan handen… Jag har handflatan helt öppen och får pilla med hennes klor, ibland klipper jag dem, men jag har inte kommit riktigt så långt att jag klipper igenom dem allihop i ett svep. Det är en härlig känsla att vara på väg ditåt iaf:
Med Kitty har jag försökt tänka humor, busighet och tydlighet. Ha roligt, skoja med henne, köra träning där jag försöker lura henne att göra ”fel” så at belöningen försvinner och på så sätt få henne lite full i fan och ”Jag ska visa dig, kärring!”. Det fungerar så himla bra! Och vi har så roligt, för allt är bara på skoj. Hon märker inte att jag har en agenda för jag döljer den så väl bakom buset. Och så vips har vi gjort en från början trälig aktivitet till något hon kan kontrollera och bestämma över.
I alla fall. Reflexvästen! Filmen inleds med hur det ser ut idag. Det är ett himla tjat att få på den. Så jag började först med att få henne att lägga en tass i taget i min hand, så att jag kunde trä på den. Sedan kom jag på att om hon kunde ”give me ten” istället så har jag ju båda tassarna klara och allt går mycket fortare. Hon riskerar inte att kliva ur västen av misstag när vi tar fot nummer två.
Så här långt kom vi igår, ännu bättre ska det bli:
Jag siade ju om 2011 i slutet av 2010. Inlägget hittar ni här. Tänkte jag skulle följa upp lite, hur utfallet blev!
Anna:
Fyller 31 i maj… Jajamensan, inga tveksamheter där.
Jag kommer utbilda mig till domare och förhoppningsvis hinna examineras också under året. Yes, jag exades i slutet av maj.
Jag kommer hålla färre kurser än i år, som blivit ett väldigt kursintensivt (tufft och roligt!) år. Jag höll en del på våren men beslutade sedan att ha kursfritt i kalendern fram till årsskiftet. Det gick nästan – höll en kurs i höst och en onlinekurs. I stället har jag ägnat tiden åt min egen fysträning och mina egna hundar.
Jag kommer försöka träffa min älskade systerson Leon så mycket det bara är möjligt trots 70 mil enkel väg till honom. Vi har träffats en hel del, senast under julen nu. Det är jätteskoj att följa hans utveckling!
Jag ska få till en ”baseline” i min personliga träning. Det vill säga hitta en nivå och intensitet jag kan hålla på lång sikt och därmed hålla mig stark och i god kondition. Träningen ska bli en del av min vardag och för att få den dit måste jag göra tid för den och prioritera bort annat (se punkt tre). Här har jag verkligen lyckats, och mycket på grund av att jag tvingade mig själv att frigöra tid (se punkt tre). Sedan är det alltid en kamp mot den inre latmasken så att jag inte börjar slarva. Men så regelbundet och riktat som jag tränat under detta år har jag aldrig gjort förut.
Jag måste få upp ett intresse för matlagning och lära mig att äta bättre. Jag slarvar så fruktansvärt med maten! När jag ringer lokala pizzerian säger de bara ”Det vanliga?”. Jo! På riktigt! Om jag beställer något annat så blir de förvånade… nästa steg är att de uppkallar en pizza efter mig… Vi har faktiskt rivstartat här i höst med att laga mat från framförallt Linas Matkasse. Vi har verkligen tagit ett steg i rätt riktning, men jag skulle inte vilja påstå att vi riktigt är i hamn ännu. Planen är att fortsätta med matkasse och börja fasa in egenihopknåpade måltider emellan och så småningom sluta med matkassarna. Att laga mat är också något jag inte haft tid med förut när jag varenda kväll hastat iväg för att hålla kurser.
Mentalt känner jag mig stark, peppad och positivt laddad inför årets agilitylopp! Det blir till att hålla i den känslan och hitta fokus och prestera när det gäller, även utanför min komfort-zon (till exempel landslagsuttagning, SM…). Landslagsuttagningen blev helt okej trots en väldigt otäck blackout från min sida. Men SM blev helt bedrövligt med båda tjejerna. Flaxa som varit skadad men skulle köra ändå men inte tränat något alls. Världens absolut sämsta uppladdning!!! Ila som gick fint på lördagen och var med i matchen både individuellt och i laget, åkte in akut till Ultuna på lördagnatten och magpumpades. Laget lyckades hålla ihop ändå på söndagen och tog hem bronsplatsen!
Vill få tummen ur och renovera lite här hemma och fixa med projekt som ligger i pajpen. Typ sovrummet, köket… Vi har verkligen fått tummen ur! Köksrenoveringen gick av stapeln redan i februari och det är ett projekt jag än idag njuter av daglig dags! Mycket annat har fixats med här hemma, nu på senhösten böt vi plats på sovrummet och film-rummet (bilder etc kommer…) och det blev jättejättebra!
Kommer förhoppningsvis gå lite roliga agilitykurser! Innan Flaxa blev skadad hann jag gå kurs för Heidi Karanko och Veronica Bache.
Boris:
Fyller 12 år i juli! Jajamensan! Och pizza fick han i födelsedagsmiddag.
Fortsätter vara frisk, pigg och glad och hänga med på allt precis som i år! Lite tröttare är han, sover lite djupare och ibland så får han inte följa med om jag ska ut och gå med colliesarna i rask takt. Men det mesta är han med på. Hälsomässigt så är nog den stora förändringen att han blivit i det närmaste stendöv under detta år! Det går ganska bra, det besvärligaste är att det är svårt att ha honom lös, eftersom jag inte kan kommunicera med honom på längre avstånd än cirka två meter. Vi löser det för det mesta med flexi, och ibland får han gå lös när jag känner att jag orkar vara på alerten. Vips är han borta, nämligen…
Boris opererades i slutet av januari och tog bort massor av små knölar, alla ofarliga. Ett par tänder togs bort då också. Senare i höst fick han besvär med både tänder och snopp (infektion i båda ändar) så vi tog bort ett par tänder till. Med tandborstning någon gång i veckan tror jag vi nu håller bakteriefloran i schack!
Boris var ett par veckor på kollo hos mamma och pappa i sommar, och hade det SÅÅÅ mysigt!
Kommer tävlas mycket sparsamt individuellt, har inte bestämt mig för hur jag kommer att göra med laget. Kanske är det ett alternativ att bara köra lag med henne i fortsättningen? Hon är ju en rätt bra laghund faktiskt! Jag kommer inte satsa på att kvala henne individuellt till SM 2012. Vi har bara tävlat lag i år och det blev jättebra! Vi är inte kvalade ännu, saknas en pinne, men räknar iskallt med att köra SM 2012 med laget!
Kör sitt tredje SM i juni. Ja, halva i alla fall – sedan blev det till akuten. Men en bronsmedalj i SM är det inte alla hundar som har!
Flaxa:
Fyller 5 år i februari. Jajamensan!
Söker landslaget i maj och nu ska vi in och regera! Jag tränade extremt strukturerat och fokuserat innan och jag kände mig väldigt förberedd när det väl var dags att kämpa om platserna i Nils Holgersson-hallen i Oxie i maj. Vi gjorde många, fina lopp, Flaxa kändes faktiskt helt outstanding genom hela helgen. Men vi lyckades inte knipa ngn landslagsplats i år. Tack fina Anneli och Kotten som var med mig ned enbart för att stötta och coacha!!!
Kör sitt andra SM i juni. Har inget lag kvalat tills SM och kommer att stå till förfogan för inhopp om ngt lag saknar en hund (it happens all the time). I och med skadan så tackade jag nej till lagplatsen jag hade tagit, eftersom jag inte ville köra Flaxa mer än nödvändigt.
Flaxa och jag ska jaga de där perfekta, härliga loppen där allt stämmer! Vi kommer, om inget inträffar gud förbjude, tävla mycket och satsa på att jobba ihop oss ännu mer som team. 2011 blir vårt år! Vi fick en helt fantastisk vår, där vi klättrade på Årets aglistan, slog de allra bästa och verkligen, VERKLIGEN landade ihop som ekipage. Jag kände mig oövervinnerlig tillsammans med Flaxa. Så skadade hon sig i maj, och sedan dess har det varit en berg-å-dal-bana.
Satsar på att kvala till SM individuellt 2012. Vi kommer att försöka göra ett sista, desperat försök att ta de två återstående pinnarna innan kvalåret är slut. Men med två långa skadeperioder under året så har antalet chanser decimerats. Samt så är det så att Flaxas tå inte tål några smällar, då kommer hon att slå upp sin skada igen. Så oddsen är väl iiiiinte riktigt med oss. Bragdguld, tack, om vi fixar det…
Pepp:
Fyller ett år i mars, men framförallt 18 månader den 5 september! För oinvigda: det betyder att han får börja tävla agility officiellt, och blir ”agilitymyndig”!
Ska utbildas vidare som agilityhund, en del är påbörjat och mycket har vi inte ens nosat på. Hinderinlärning, handlingsträning och så vidare.
Kommer förhoppningsvis debutera i klass 1 i september och hinna tävla lite innan säsongen är över. Har kikat på SBK Tävling och hittat några klass 1-tävlingar vi nog kommer åka på: Olandstrakten,Karlstad, Strängnäs, Fagersta, Frövi, Katrineholm och Varberg.
Kommer mentalbeskrivas om vi får plats på ett MH.
Kommer antagligen höftledsröntgas. Här blev inget som det var tänkt! I februari upptäckte vi att hans fysiska osäkerhet hade en anledning: Instabila knän som då och då, ibland utan yttre påverkan, hoppade ur (luxation). Det, i kombination med att han är pytteliten och avskydde att bli lämnad i bil, i bur [på tävlingsplats] och liknande (det vill säga mycket av det som ingår i mina hundars vardagsliv) gjorde att han fick flytta och bli sällskapshund istället hos fina vänner till familjen. Han har det så himla bra där! Jag hälsade på honom senast nu i jul, och han TITTADE knappt åt oss. Det är bara nya familjen som gäller, och de älskar honom hejdlöst… Knäna verkar också hålla väldigt bra för det livet han lever nu.
Bonuspunkten: Kitty Eftersom det nu blev som det blev med Pepp, bestämde jag mig för att göra ett tredje försök att få en ny tävlingshund. Flicka var mitt första försök, Pepp mitt andra…Tredje gången gillt, eller?
Beslutet var inte helt lätt – efter 1,5 år med valp och unghund i huset var jag rätt matt på att torka kiss och jaga upp och ner för trappan till lägenheten med ickerumsrena hundar… för att inte tala om allt jobb det innebär att coacha en liten oförstående individ mot att bli vuxen. Flicka var ju 8 månader och Pepp strax över året när de lämnade mig. Skulle jag orka börja om IGEN?
Men… skam den som ger sig, och ”har man tagit fan i båten får man ro honom i land” som verkar vara mitt livsmotto. Och jag bara SKULLE ha den där nya tävlingshunden. Tänk om jag hade vetat att Flaxa ett par veckor skulle skada sig så illa att hennes karriär förmodligen är över? Då hade jag nog inte tvekat en sekund på att ta Kitty. Nu är jag glad att jag tog beslutet och inte avvaktade.
Kitty är nu snart 9 månader gammal och en riktig ”Anna-hund”: Snabb i skallen, på tårna. Väldigt rar men ändå en tuffing som kräver en fast hand i kombination med kärleksfull coachning. Försöker man tvinga henne till något med för mycket dominans inblandat slår hon bakut och det är som att stånga huvudet i en vägg, preciiiiiiiiiis som hennes matte! När jag tänker på Kitty blir jag alldeles varm i hjärtat, och det är många kvällar jag har blivit tvungen att gå upp bara för att krypa ned och pussa lite extra på henne. Hon är så fin och rolig, min lilla knasfia.
Jag hoppas, hoppas att vi har många år framför oss tillsammans…
För två och en halv vecka sedan tog skräcken tag i mig och höll mig i ett järngrepp under ett dygn. Efter ett något – hrmmm uppskruvat – pass i fårhagen stod Kitty på tre ben! Höger bak hängde som en död ål och hon ville inte använda det. Under tolv timmar varvade hon mellan att gå till synes normalt och att skutta fram på tre ben. Och jag? Jag varvade mellan att störtgrina och psykbryta… man kan väl säga som så att jag är lite känslig för skadade hundar just nu…
Natten var förstås hemsk, låg skräckslagen och funderade på allt skit det kunde vara. Räknade minutrarna till Audells telefontid öppnade. Hade jag ytterligare en illa skadad hund nu? Hur illa var det? Vad hade gått sönder? Och så vidare… Slängde mig på luren på morgonen och fick en återbudstid på förmiddagen.
Audell kände att hon hade ont och var svullen i knäet, men var inte speciellt orolig. Hon avlastade det lite men gick i alla fall på fyra ben. Fick åka hem med rådet att koppelvila i tio dagar och ha koll på henne, hon skulle bli bättre ganska fort, annars skulle jag höra av mig och återkomma för en röntgen. Men han var inte orolig. Behöver jag understryka hur lättad jag kände mig?
Så följde en tid med understimulerad border collie-unghund men jag tyckte att hon blev bättre. För säkerhets skull bokade jag in en tid hos Kjerstin för en ordentlig koll, och den var idag.
I onsdags kom jag på att Kitty aldrig legat på sidan på det sättet som Kjerstin har hundarna en del av tiden när hon undersöker dem. Kitty har överlag haft mycket svårt för att bli vält eller vänd upp och ner. Så jag satte genast igång med projekt bc-vältning. Det fanns liksom inte tid och utrymme för att frishejpa fram något så jag började med att välta ned henne med milt våld och förstärka (omvänt lockande) att hon låg på sidan. Men det kändes inte så roligt att behöva välta henne fysiskt även om hon accepterade det så jag började klura hur jag skulle kunna få henne att lägga sig på sidan.
Testade att vänta ut att hon skulle lämna sin fina sfinxliknande liggposition och lägga över vikten på ena skinkan och det fungerade ganska väl. Men sedan insåg jag att 1) Jag måste kunna tala om vilken sida jag vill ha henne på (och det skulle jag inte hinna lära in på två dygn) och 2) Att jag inte vill egentligen att hon lär sig fläka ut arslet när hon ligger sådär fint. Man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte, jag kanske vill träna tävlingslydnad någon gång?
Så det fick bli lite hederlig locka och visa-träning och hon förstod snabbt vad jag ville! Duktig kicka! Så många gånger vi bara kunde klämma in har vi tränat detta i två dagar, och idag var det upp till bevis. Det gick jättefint!! Hon stod som en staty när hon blev undersökt stående, och hade inga problem att lägga sig på sidan som vi tränat. Lite myror i brallan på slutet, men det är en lång undersökning och jag är mycket imponerad av hur fint hon skötte det.
Så här såg genrepet ut igår:
Det ser kanske inte något speciellt ut, men betänk att hon i onsdags inte gick att få på sidan om man inte fysiskt välte henne över…
Men det bästa av allt: Inga som helst tecken på att knäet är skadat eller gör ont, inga svullnader eller liknande och hon använder det fullt ut.
Gud i himmelen så skönt! Jag har varit så sjukt orolig… för även om jag inte ser att hon har ont så kan det ju vara något skadat. Flaxa har t.ex aldrig haltat mer än ett par sekunder efter det akuta skedet, trots en kraftig ligamentskada som gör mycket ont.
Så nu kan lillskrutt få börja röra sig fritt igen, tror att hon är väääldigt förtjust i det. Och det ska bli skönt att hon får röra på sig igen, en understimulerad 8-månaders bc är inte så roligt…
Å vad härligt!!!!!
Kjerstin hann med att känna lite på Flaxa också och där var det också idel lovord! Nu är Flaxa uppe på en normalnivå vad gäller promenader och fysisk belastning, förutom att vi inte tränar agility ännu. Och så har hon lindad tå när vi är ute, för att hon inte ska kunna fläka upp skadan av misstag. Nu har det gått 14 veckor sedan förra skadan. Jag kommer att sätta igång och träna lite smått (med lindad tass) här och försöka ge mig ut och tävla henne i mars. De där två sista SM-pinnarna… Nu jääääklar!!!
När Pepp flyttade tog han med sig vår balansplatta (som inköptes för Ilas rehab efter benbrottet), för att upprätthålla sin rehabträning på. Har saknat den lite men samtidigt känt att jag skulle vilja ha en större, så att colliesarna kan få plats på utan att vika sig dubbla. Dessutom var den väldigt hal, vilket jag i och för sig löste hyggligt genom att lägga badkarsmattan på.
Sedan så har jag velat ha en pilatesboll att göra situps och annan träning på (jag har så dålig rörlighet i min ländrygg att jag inte riktigt får till situpsen på hårt golv) som inte tar så jäääkla stor plats. Herre gud, de tar ju upp en kubikmeter var de där jäkla bollarna (jag har två…). Så sprang jag på bosu-bollen och var tvungen att slå till! Bosu står för both sides up.
Dess platta sida är större än på en vanlig balansplatta, och det bästa av allt: Den är halkfri!!! Så skönt för hundarna! Vänder man på den får man en ”snällare” balansboll. Min hundsjukgymnast tycker att träningen på vanliga pilatesbollar blir lite för extrem och svår för hundarna med risk att de spänner sig för mycket och inte använder de små, viktiga musklerna man vill träna. Det här verkar bli lite mer lagom. Jag köpte den här men de finns lite här och var.
Nu ska jag få lite rutin på framförallt Flaxas balansträning!
Förra, tillika första, gången vi var i ridhuset gick ögonen runt, runt och höll på att ploppa ur Kittys huvud av upphetsning över vad de andra gjorde. Så målet idag var att skapa situationer där jag kände att vi hade kontakt och kunde jobba trots störningarna runt. Det gick jättebra, faktiskt lååångt över förväntan! Hon låg okopplad och kikade – visserligen intresserat – när de andra sprang agility och hon jobbade med mig utan minst tanke på de andra. Vilken skön känsla!
Vi tränade kf på gungan som jag satte fast så den inte rörde sig. Hon var inte så på, eller först var hon det men sedan kändes hon lite konfunderad. Inte så konstigt med tanke på miljön skulle jag säga. Det var dessutom trångt och mörkt inne i hinderförrådet där vi höll till. Hon var duktig under omständigheterna!
Sedan satte jag upp tre spänner (eller hinkar som folk säger här uppe) som vi tränade lite handling runt. Det var kuuul säger Kitty som blev alldeles i gaaasen.
Rör inte en fena!
Kategori: 
Leon 
När jag ringer lokala pizzerian säger de bara ”Det vanliga?”. Jo! På riktigt! Om jag beställer något annat så blir de förvånade… nästa steg är att de uppkallar en pizza efter mig… 
När jag tänker på Kitty blir jag alldeles varm i hjärtat, och det är många kvällar jag har blivit tvungen att gå upp bara för att krypa ned och pussa lite extra på henne. Hon är så fin och rolig, min lilla knasfia. 
Kommentarer