Jag har fått nytt jobb och där kan man snacka om drag under galoscherna, kanske därför det känns som att tiden flyger. Eller nytt och nytt, jag går upp [...]]]>
Oj vad fort senaste månaden har gått! Jag som tyckt att veckorna krupit fram och salutat varenda månadsdag. Den här kom från ingenstans!

Jag har fått nytt jobb och där kan man snacka om drag under galoscherna, kanske därför det känns som att tiden flyger. Eller nytt och nytt, jag går upp och blir chefredaktör för MacWorld från och med måndag! Det är ju den tidningen jag arbetat på i fem år, men nu med en hel del nya arbetsuppgifter då. Himla skoj och riktigt spännande! Och i alla uppslukande nyheter så känns det viktigare än någonsin att få komma ut i skog och mark och bara promenera och lösa världsproblemen med hundarna.

Antingen är vår våg knasig eller så har Kitty gått ned i vikt. Men hon känns lite mager, inget oroväckande, men lite till skulle hon nog kunna lägga på sig. Ska öka på maten lite grand.

Vad gäller mankhöjden är vi nu uppe i 49 centimeter eller strax, strax ovanför. Kanske 49,1 -49,2. Svårt få exakt mått. Fast Kitty är nog en klassisk agilitydomarhund. Hon står som gjuten när jag mäter… Rör inte en fena!

Månadsbild, vikt och höjd hittar ni här!

I dag tröttnade jag på att hon ser ut som att hon sålt smöret och tappat pengarna [...]]]> Med Kitty har jag upptäckt hur himla roligt och inspirerande det är att träna vardagsaktiviteter på samma sätt som jag tränar färdigheter vi ska använda oss av på tävling så småningom. Det är roligt och utvecklande.

I dag tröttnade jag på att hon ser ut som att hon sålt smöret och tappat pengarna när vi ska ta på oss reflexvästen. Det är sådan hon kan bli om hon inte riktigt förstår poängen. Hon accepterar det jag gör med henne, men hon tycker inte att det är roligt. Det är inte ett problem, men jag känner att jag vill att hon ska vara glad, vara med på noterna och lite på att det jag gör är skojigt. På samma sätt har vi jobbat med kloklippningen. I dag så slänger hon upp tassen i handen på mig och grabbar tag i den så att jag iiiinte ska kunna dra undan handen… Jag har handflatan helt öppen och får pilla med hennes klor, ibland klipper jag dem, men jag har inte kommit riktigt så långt att jag klipper igenom dem allihop i ett svep. Det är en härlig känsla att vara på väg ditåt iaf:

Med Kitty har jag försökt tänka humor, busighet och tydlighet. Ha roligt, skoja med henne, köra träning där jag försöker lura henne att göra ”fel” så at belöningen försvinner och på så sätt få henne lite full i fan och ”Jag ska visa dig, kärring!”. Det fungerar så himla bra! Och vi har så roligt, för allt är bara på skoj. Hon märker inte att jag har en agenda för jag döljer den så väl bakom buset. Och så vips har vi gjort en från början trälig aktivitet till något hon kan kontrollera och bestämma över.

I alla fall. Reflexvästen! Filmen inleds med hur det ser ut idag. Det är ett himla tjat att få på den. Så jag började först med att få henne att lägga en tass i taget i min hand, så att jag kunde trä på den. Sedan kom jag på att om hon kunde ”give me ten” istället så har jag ju båda tassarna klara och allt går mycket fortare. Hon riskerar inte att kliva ur västen av misstag när vi tar fot nummer två.

Så här långt kom vi igår, ännu bättre ska det bli:

Anna:

För två och en halv vecka sedan tog skräcken tag i mig och höll mig i ett järngrepp under ett dygn. Efter ett något – hrmmm uppskruvat – pass i fårhagen stod Kitty på tre ben! Höger bak hängde som en död ål och hon ville inte använda det. Under tolv timmar varvade [...]]]>

För två och en halv vecka sedan tog skräcken tag i mig och höll mig i ett järngrepp under ett dygn. Efter ett något – hrmmm uppskruvat – pass i fårhagen stod Kitty på tre ben! Höger bak hängde som en död ål och hon ville inte använda det. Under tolv timmar varvade hon mellan att gå till synes normalt och att skutta fram på tre ben. Och jag? Jag varvade mellan att störtgrina och psykbryta… man kan väl säga som så att jag är lite känslig för skadade hundar just nu…

Natten var förstås hemsk, låg skräckslagen och funderade på allt skit det kunde vara. Räknade minutrarna till Audells telefontid öppnade. Hade jag ytterligare en illa skadad hund nu? Hur illa var det? Vad hade gått sönder? Och så vidare… Slängde mig på luren på morgonen och fick en återbudstid på förmiddagen.

Audell kände att hon hade ont och var svullen i knäet, men var inte speciellt orolig. Hon avlastade det lite men gick i alla fall på fyra ben. Fick åka hem med rådet att koppelvila i tio dagar och ha koll på henne, hon skulle bli bättre ganska fort, annars skulle jag höra av mig och återkomma för en röntgen. Men han var inte orolig. Behöver jag understryka hur lättad jag kände mig?

Så följde en tid med understimulerad border collie-unghund men jag tyckte att hon blev bättre. För säkerhets skull bokade jag in en tid hos Kjerstin för en ordentlig koll, och den var idag.

I onsdags kom jag på att Kitty aldrig legat på sidan på det sättet som Kjerstin har hundarna en del av tiden när hon undersöker dem. Kitty har överlag haft mycket svårt för att bli vält eller vänd upp och ner. Så jag satte genast igång med projekt bc-vältning. Det fanns liksom inte tid och utrymme för att frishejpa fram något så jag började med att välta ned henne med milt våld och förstärka (omvänt lockande) att hon låg på sidan. Men det kändes inte så roligt att behöva välta henne fysiskt även om hon accepterade det så jag började klura hur jag skulle kunna få henne att lägga sig på sidan.

Testade att vänta ut att hon skulle lämna sin fina sfinxliknande liggposition och lägga över vikten på ena skinkan och det fungerade ganska väl. Men sedan insåg jag att 1) Jag måste kunna tala om vilken sida jag vill ha henne på (och det skulle jag inte hinna lära in på två dygn) och 2) Att jag inte vill egentligen att hon lär sig fläka ut arslet när hon ligger sådär fint. Man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte, jag kanske vill träna tävlingslydnad någon gång?

Så det fick bli lite hederlig locka och visa-träning och hon förstod snabbt vad jag ville! Duktig kicka! Så många gånger vi bara kunde klämma in har vi tränat detta i två dagar, och idag var det upp till bevis. Det gick jättefint!! Hon stod som en staty när hon blev undersökt stående, och hade inga problem att lägga sig på sidan som vi tränat. Lite myror i brallan på slutet, men det är en lång undersökning och jag är mycket imponerad av hur fint hon skötte det. 

Så här såg genrepet ut igår:

Det ser kanske inte något speciellt ut, men betänk att hon i onsdags inte gick att få på sidan om man inte fysiskt välte henne över…

Men det bästa av allt: Inga som helst tecken på att knäet är skadat eller gör ont, inga svullnader eller liknande och hon använder det fullt ut.

Gud i himmelen så skönt! Jag har varit så sjukt orolig… för även om jag inte ser att hon har ont så kan det ju vara något skadat. Flaxa har t.ex aldrig haltat mer än ett par sekunder efter det akuta skedet, trots en kraftig ligamentskada som gör mycket ont.

Så nu kan lillskrutt få börja röra sig fritt igen, tror att hon är väääldigt förtjust i det. Och det ska bli skönt att hon får röra på sig igen, en understimulerad 8-månaders bc är inte så roligt…

Å vad härligt!!!!!

Kjerstin hann med att känna lite på Flaxa också och där var det också idel lovord! Nu är Flaxa uppe på en normalnivå vad gäller promenader och fysisk belastning, förutom att vi inte tränar agility ännu. Och så har hon lindad tå när vi är ute, för att hon inte ska kunna fläka upp skadan av misstag. Nu har det gått 14 veckor sedan förra skadan. Jag kommer att sätta igång och träna lite smått (med lindad tass) här och försöka ge mig ut och tävla henne i mars. De där två sista SM-pinnarna… Nu jääääklar!!!

När Pepp flyttade tog han med sig vår balansplatta (som inköptes för Ilas rehab efter benbrottet), för att upprätthålla sin rehabträning på. Har saknat den lite men samtidigt känt att jag skulle vilja ha en större, så att colliesarna kan få plats på utan att vika sig dubbla. Dessutom var den väldigt hal, [...]]]>

När Pepp flyttade tog han med sig vår balansplatta (som inköptes för Ilas rehab efter benbrottet), för att upprätthålla sin rehabträning på. Har saknat den lite men samtidigt känt att jag skulle vilja ha en större, så att colliesarna kan få plats på utan att vika sig dubbla. Dessutom var den väldigt hal, vilket jag i och för sig löste hyggligt genom att lägga badkarsmattan på.

Sedan så har jag velat ha en pilatesboll att göra situps och annan träning på (jag har så dålig rörlighet i min ländrygg att jag inte riktigt får till situpsen på hårt golv) som inte tar så jäääkla stor plats. Herre gud, de tar ju upp en kubikmeter var de där jäkla bollarna (jag har två…). Så sprang jag på bosu-bollen och var tvungen att slå till! Bosu står för both sides up.

Dess platta sida är större än på en vanlig balansplatta, och det bästa av allt: Den är halkfri!!! Så skönt för hundarna! Vänder man på den får man en ”snällare” balansboll. Min hundsjukgymnast tycker att träningen på vanliga pilatesbollar blir lite för extrem och svår för hundarna med risk att de spänner sig för mycket och inte använder de små, viktiga musklerna man vill träna. Det här verkar bli lite mer lagom. Jag köpte den här men de finns lite här och var.

Nu ska jag få lite rutin på framförallt Flaxas balansträning!

Förra, tillika första, gången vi var i ridhuset gick ögonen runt, runt och höll på att ploppa ur Kittys huvud av upphetsning över vad de andra gjorde. Så målet idag var att skapa situationer där jag kände att vi hade kontakt och kunde jobba trots störningarna runt. Det gick jättebra, faktiskt lååångt över [...]]]>

Förra, tillika första, gången vi var i ridhuset gick ögonen runt, runt och höll på att ploppa ur Kittys huvud av upphetsning över vad de andra gjorde. Så målet idag var att skapa situationer där jag kände att vi hade kontakt och kunde jobba trots störningarna runt. Det gick jättebra, faktiskt lååångt över förväntan! Hon låg okopplad och kikade – visserligen intresserat – när de andra sprang agility och hon jobbade med mig utan minst tanke på de andra. Vilken skön känsla!

Vi tränade kf på gungan som jag satte fast så den inte rörde sig. Hon var inte så på, eller först var hon det men sedan kändes hon lite konfunderad. Inte så konstigt med tanke på miljön skulle jag säga. Det var dessutom trångt och mörkt inne i hinderförrådet där vi höll till. Hon var duktig under omständigheterna!

Sedan satte jag upp tre spänner (eller hinkar som folk säger här uppe) som vi tränade lite handling runt. Det var kuuul säger Kitty som blev alldeles i gaaasen.

Här kommer en film:

Flaxa och jag var hos Kjerstin idag. Det har nu gått 8 veckor sedan Flaxa skadade sig, och det är två veckor sedan vi slutade med Rimadyl.

Efter att ha känt igenom henne ordentligt och tittat på när hon rör sig så frågade Kjerstin: Vad har du för plan? Jag kontrade med ”Vad [...]]]>

Flaxa och jag var hos Kjerstin idag. Det har nu gått 8 veckor sedan Flaxa skadade sig, och det är två veckor sedan vi slutade med Rimadyl.

Efter att ha känt igenom henne ordentligt och tittat på när hon rör sig så frågade Kjerstin: Vad har du för plan? Jag kontrade med ”Vad skulle du gjort om det var din hund?” men si den gubben gick inte. ”Säg du först vad du tänkt…” :D Haha ja, så för att inte fastna där i den pingismatchen berättade jag om min plan A och min plan B.

Kortfattat:
Plan A: Köra igång henne tidigt i vår och göra ett sista tappert försök att kvala till SM 2012 (vi saknar två pinnar).
Plan B: Vänta till i höst då det gått lite längre tid (de 9-12 månaderna som ortopeden rekommenderade).

Frågan som jag ju faktiskt redan ställt men som är avgörande för vad jag ska välja av ovanstående är: Kommer Flaxa klara en oturlig smäll sämre i vår än om ett år? Svaret är nej.

Så – hon kan lika gärna hålla fint som att få en otursbang på tån som kastar tillbaka oss på ruta ett nu i vår som om ett år.

När jag förklarade hur jag tänkte med att man inte har så många aktiva tävlingsår med en hund, att Flaxa inte blir yngre (hon fyller sex snart) och att det känns som att tiden rinner ifrån oss (stor del av detta året har gått åt till rehab) så svarade Kjerstin äntligen på min fråga. ”Så skulle jag också göra om Flaxa hade varit min hund.”

Framåt februari kommer vi checka av hur hon mår i tån efter att jag släppt på henne mer i vardagen. Och är det grönt ljus då ger vi oss ut och tävlar lite. Det pirrar i hela kroppen av glädje bara jag tänker på det.

Det kan gå åt helvete med tån igen, det är till och med en stor risk att det gör det. Men vi har inte sämre chanser om vi kör igång om ett par månader än om vi konserverar henne ett år och kör igång då. Det känns så himla härligt.

Resten av Flaxas liv kommer att se lite annorlunda ut mot hur det varit hittills.

• Hon kommer inte få leka med andra hundar mer. Det är för stor risk att hon skadar tån i en vild lek.
• Vi kommer att träna oerhört sparsamt. Ju fler timmar man kör bil desto större risk att man råkar ut för en bilolycka. Jag kommer minimera riskerna på detta sätt.
• Hon kommer att ha lindad tass när hon går promenader och gör aktiviteter som innebär lite mer ”röj” än våra lugnare pensionärspromenader, för att skydda tån så mkt det går. Eftersom den inte kommer bli starkare så kommer det behövas.

VI LÄNGTAR!

Å vad jag njuter av Kitty. Hon blir ballare och ballare för varje dag. Nu har vi inte tränat något alls på en och en halv vecka på grund av att hon skurit [...]]]>
Ibland undrar man… Det finns ju 75 kvadrat till att mysa på annars… Om det känns trångt eller så.

Å vad jag njuter av Kitty. Hon blir ballare och ballare för varje dag. Nu har vi inte tränat något alls på en och en halv vecka på grund av att hon skurit upp en trampdyna. Den börjar bli ihopläkt nu så jag hoppas på lite bus här i dagarna.

Hon är verkligen en helt fantastisk liten hund!!!! Jag har sådan himla tur som fått henne till mig.