Det är så roligt att det börjar komma fler och fler träningslokaler för inomhusträning av hund. Hela vinterhalvåret är ju bedrövligt att vara ute. Visst kan man köra lite lydnadsträning men vill man springa agility (och det vill man) så är det ju helt kört. Ridhus är bra men sällan uppvärmt och allt blir så förbaskat smutsigt. Kan jag i och för sig stå ut med, så för mig skulle den främsta motivationen till att träna i en lokal vara värmen. Kunna köra agility i t-shirt i december liksom.
Dagen innan julafton ska jag träna i en hall som byggts i Gråbo där jag är uppvuxen. Den heter Alfa Hundcenter och det är min kära, fina, barndomskompis Sarah och jag som ska träna ihop. Det ska bli SÅ roligt! Blir en bra genrep för Ila inför Kistamässan också.
Kunde de inte byggt den innan jag flyttade till Tjockholm så hade jag kanske bott kvar?
Och nu läste jag att det finns en hall i Knivsta, jag har mejlat och frågat och det kommer tydligen finnas agilityhinder där också!
Idag var jag i närheten av Eskilstuna, eller Kvicksund snarare, och höll kurs i Eva Pontoppidans fina, nybyggda agilityhall på Aha Hundupplevelse. Jag glömde fota, men filmade faktiskt några ekipage när de slet med min start från Stockholmsavdelningsklass-trean om ni minns? Underlaget var jättefint i hallen och eleverna kämpade på med min bana. Balans-tunnel ställde verkligen högra krav på ekipagen. Tungan rätt i mun och många bortsvängar blev det!
Flaxa och jag var hos Kjerstin idag. Det har nu gått 8 veckor sedan Flaxa skadade sig, och det är två veckor sedan vi slutade med Rimadyl.
Efter att ha känt igenom henne ordentligt och tittat på när hon rör sig så frågade Kjerstin: Vad har du för plan? Jag kontrade med ”Vad skulle du gjort om det var din hund?” men si den gubben gick inte. ”Säg du först vad du tänkt…” :D Haha ja, så för att inte fastna där i den pingismatchen berättade jag om min plan A och min plan B.
Kortfattat:
Plan A: Köra igång henne tidigt i vår och göra ett sista tappert försök att kvala till SM 2012 (vi saknar två pinnar).
Plan B: Vänta till i höst då det gått lite längre tid (de 9-12 månaderna som ortopeden rekommenderade).
Frågan som jag ju faktiskt redan ställt men som är avgörande för vad jag ska välja av ovanstående är: Kommer Flaxa klara en oturlig smäll sämre i vår än om ett år? Svaret är nej.
Så – hon kan lika gärna hålla fint som att få en otursbang på tån som kastar tillbaka oss på ruta ett nu i vår som om ett år.
När jag förklarade hur jag tänkte med att man inte har så många aktiva tävlingsår med en hund, att Flaxa inte blir yngre (hon fyller sex snart) och att det känns som att tiden rinner ifrån oss (stor del av detta året har gått åt till rehab) så svarade Kjerstin äntligen på min fråga. ”Så skulle jag också göra om Flaxa hade varit min hund.”
Framåt februari kommer vi checka av hur hon mår i tån efter att jag släppt på henne mer i vardagen. Och är det grönt ljus då ger vi oss ut och tävlar lite. Det pirrar i hela kroppen av glädje bara jag tänker på det.
Det kan gå åt helvete med tån igen, det är till och med en stor risk att det gör det. Men vi har inte sämre chanser om vi kör igång om ett par månader än om vi konserverar henne ett år och kör igång då. Det känns så himla härligt.
Resten av Flaxas liv kommer att se lite annorlunda ut mot hur det varit hittills.
Hon kommer inte få leka med andra hundar mer. Det är för stor risk att hon skadar tån i en vild lek.
Vi kommer att träna oerhört sparsamt. Ju fler timmar man kör bil desto större risk att man råkar ut för en bilolycka. Jag kommer minimera riskerna på detta sätt.
Hon kommer att ha lindad tass när hon går promenader och gör aktiviteter som innebär lite mer ”röj” än våra lugnare pensionärspromenader, för att skydda tån så mkt det går. Eftersom den inte kommer bli starkare så kommer det behövas.
Ibland undrar man… Det finns ju 75 kvadrat till att mysa på annars… Om det känns trångt eller så.
Å vad jag njuter av Kitty. Hon blir ballare och ballare för varje dag. Nu har vi inte tränat något alls på en och en halv vecka på grund av att hon skurit upp en trampdyna. Den börjar bli ihopläkt nu så jag hoppas på lite bus här i dagarna.
Hon är verkligen en helt fantastisk liten hund!!!! Jag har sådan himla tur som fått henne till mig.
Jag är i Rättvik i helgen och tävlar med Ila, 8,5 år och Mixie 11 år. Tant-agility!
Ila och jag jagar sista pinnen med laget. Vi har varit jätteduktiga och nollat båda våra lopp men laget har inte lyckats ta pinnen ännu. Vi kör på tre ekipage eftersom Thea löper, och det är alltid lite svårare.
Det var roliga lagbanor med perfekt svårighetsgrader! KUL när domarna hittar så rätt!
Sedan körde jag Ila i ett ind. klass 3-lopp också men nä, det var inget kul. Jag var trött, hon var trött. Och banorna såklart lite svårare.
Mixie behöver en hopp-sm-pinne så hon fick följa med hit upp medan matte Elin tentapluggar.
Jag har aldrig tränat eller tävlar henne innan men vi har ju båda en viss rutin att falla tillbaka på. Så vi nollade men det gjorde många andra också. Tyvärr hamnade vi utanför pinnplats denna gång.
Det var väldigt kul att köra Mixie, hon har ett härligt tryck och driv och var väldigt bussig.
Kitty är i gasen och stundtals rätt pestig, men nyttig träning för henne. Och igår kväll somnade hon ovaggad…
Nu ska jag städa det sista ur stugan och bege mig till körhallen där kumpanerna redan installerat sig.
När jag ringde Peter i förra veckan för att boka en privatlektion framåt mars-april, frågade han lite om Kitty. Jag berättade att hon gått bra, börjat tända till och visat fina saker – men blivit helt ohanterlig för mig senaste 1,5 veckan och att jag nu funderade på att ta paus någon månad eller två från fåren. Då frågade han ”Kan du komma nästa onsdag?”. Blev lite förvånad och frågade om han tyckte det kunde vara meningsfullt och det tyckte han.
Och eftersom jag är helt svältfödd på hundaktiviteter så satt jag gladeligen i bilen i 40 mil idag för ett par minuters coachning i hagen! Eva hängde på också, roligt med sällskap och väldigt inspirerande och spännande att se Eva och Peter drilla Kungen i hans utgångar!
Jag tyckte att Peter kunde gå själv med Kitty och känna av var han hade henne. Att jag inte klarar av henne just nu med fåren vet jag ju redan, så det kändes inte så meningsfullt att hon ens skulle få gå upp i den sinnesstämningen.
Bort med buset på en gång
Så hon fick gå in med Peter, och började studsa mot dem och vilja ge sig in och röja när hon började närma sig dem. Då satte Peter ned foten direkt. Han skällde på henne och daskade henne i huvudet två gånger med handflatan på ett irriterande sätt. Inte hårt, som att slå i huvudet, utan mer som man viftar bort en fluga liksom. Jag tror att hon försökte sig på att dumma sig två gånger till efter det (då behövde Peter bara ryta åt henne), sedan fattade hon att det inte var ett önskvärt beteende.
Peter var väldigt noga med att snabbt bli vän med henne igen efter att ha blivit arg, snabbt ”börja om” så att säga. Inget gnatande eller tjatande i all evighet. Utan snabbt arg, sedan när han märkte att hon tagit åt sig, klappa henne och uppmuntra henne att börja jobba igen. Om han var sträng i tre sekunder ägnade han i alla fall tio sekunder efter varje korrigering att klappa om henne och visa att allt är okej, om hon bara slutar dumma sig. Han lät inte heller Kitty sticka från korrigeringen utan hon fick vackert ta konsekvensen av att hon brusat upp. Väldigt tydligt för både åskådare och hunden. Kitty visade snabbt upp en annan attityd!
Jag har ju inte vetat om jag vågar vara så ”hård” mot henne men hon tog till sig informationen jättefint. Och jag har varit hundra gånger mycket argare och mer förbannad på henne innan än Peter var idag, men inte med den tajmingen och inte med den snabba avreaktionen att ”Fine, du tog åt dig – nu kör vi”.
Peter menade också att sådant där bus som hon pysslat med ska man direkt ta bort även på de unga hundarna, de ska inte få agera ut det alls. Och det är ju det jag har känt när vi har jobbat med fåren – att går hon väl upp i den där upprörda stämningen så är det svårt att få ned energinivån igen och det känns som att jag inte får någon kontakt med henne alls.
Peter sa en så bra grej: ”Jag vill ha bort de där skräptbeteendena så snabbt det går så att vi kan börja ha roligt tillsammans i hagen istället”.
Lös med fåren
Jag fick gå en sväng med henne i koppel och sedan nästa omgång släppte vi henne. Jag var MYCKET tveksam till att det skulle gå, men Peter peppade mig och försäkrade mig om att vi skulle lösa situationen om hon skulle rusa in. Och tamejtusan om det inte gick hur fint som helst! Vi traskade runt i hagen och flyttade lite på fåren hit och dit, tillsammans utan varken lina eller koppel. Några gånger (tre?) försökte hon dumma sig och då hojtade jag till och hon gav sig…
Men ännu intressantare var att hon vid flera tillfällen då det blev springigt och hon först reagerade två, tre steg med att vilja rusa in, så hejade hon sig själv och lugnade ned sig. Det var häftigt!
Vi smög runt efter fåren och flyttade dem än dit och än dit, sprang lite efter dem och ”lekte” tillsammans. Kitty hade inte allt fokus på fåren hela tiden utan tittade en hel del på mig. Jag frågade Peter om det och han förklarade att nu testar hon vad hon får göra. Vi har ju tydligt talat om vad hon inte får göra, så nu prövar hon sig fram och det ska vi göra ett tag framöver nu. Ingen riktad träning utan vi ska leka i hagen tillsammans.
Peter tyckte Kitty kunde få träffa fåren igen om någon månad, och då ska jag leka som vi gjorde idag.
Fåren hälsade visserligen artigt på Boris när han kom in i hagen (de flesta får gör faktiskt det!) men annars var han måttligt road av dagens utflykt.
Curlingshundförare?
Peter var på mig att jag är lite för orolig. Jag tycker det är obehagligt när hundarna går på fåren, jag är rädd för att något ska hända (typ fåren drar över staketet och bryter benen och nödslakten måste komma medan mina hundar står över dem och sliter köttstycken ifrån de döende fåren). Såklart kommer inte det att hända, och jag har aldrig varit med om att något allvarligt hänt heller när jag har vallat.
Jag ÄR orolig, ängslig. Jag vågar inte låta hundarna jobba på och hitta djurkänslan. Och det speglar ju båda mina tjejer i sin relation till fåren. Jag hojtar till när jag tror att jag vet att hunden tänker fel och tänker göra något. Peter menade att jag ska hålla klaffen tills de faktiskt gör fel, och då får jag ge hunden konsekvenser. Inte innan. För då blir det som att jag håller dem i handen och de lär sig inte jobba själva och känna av situationen eftersom jag är där och ”curlar”.
Att jag är så här orolig beror förstås på att den enda hund jag tränat (Flaxa) varit väldigt på från början och gått på och tuggat ull från dag 1. En erfaren förare hade kunnat coacha henne ifrån det beteendet mycket snabbare än jag lyckades med. Men så är det förstås alltid. Jag vet inte hur många gånger jag sneglat på alla snälla små bc som bara smyger runt och aldrig någonsin gör något dumt fastän situationerna blir röriga. Jag väntar alltid på att det ska smälla liksom. Jag är också medveten om att hon inte är så hemsk som jag tror… Eva skriver så gulligt i dagens blogg:
Det var roligt också att se hur Peter på några minuter fick ner Kitty på jorden. Hur han växlade mellan dominant tillsägelse och mjuk vänlig hantering. Hur man kan vara lagom sträng. Hur han ”kom in i huvudet på” Kitty och hur hon började valla med jättefina rörelser. Hon kommer bli en så rolig hund för Anna att valla med!
Även Flaxa fick prova på en stund och Anna överdriver starkt om hur förfärligt besvärlig hon är att valla med. Hon ser jättefin ut och jag är helt säker på att de skulle gå långt om Anna väljer att satsa på vallningen! Så det så.
När jag är sådär spänd blir jag ingen bra ledsagare åt Kitty (eller Flaxa!). Jag måste slappna av lite mer helt enkelt och go with the flow. Det ska jag jobba med.
Flaxa i hagen
Ja, Flaxa fick komma in ett par minuter på slutet. Det var ju inte mycket att visa upp, hennes flanker har gått från dåliga till numera obefintliga. Eftersom hon inte får springa egentligen så fanns det liksom inte mycket att göra. Men jag ska ta med mig henne när hon är lite starkare i tån och se vad vi kan göra. Peter såg direkt vad problemet är, det blir bus och dumheter eftersom hon flankar så dåligt. Så kan man bara få henne att göra flankeringen bättre bör det bli färre dumheter.
Samma med Flaxa som Kitty – jag styr för mycket i rädsla att det ska gå åt helsefyr och på det sättet eldar jag på Flaxa och det blir en dålig spiral.
Jag vet inte hur mkt jag ska träna Flaxa i vallning, jag antar att jag kommer få hushålla riktigt snålt med hennes tå i framtiden och först och främst vill jag ha tillbaka henne på agilitybanan. Vallningen innebär ju en hel del tvära vändningar och snabba ruscher om man ska köra den fullt ut. Men att promenera och fösa får kan hon ju få göra som hjärngympa om jag ändå är iväg med Kitty.
Kom ihåg att ta med mig
Jag ska inte använda några verktyg på Kitty som långpisk eller flärp. Jag visste ju redan innan att Peter vill arbeta utan sådana hjälpmedel och jag förstår precis varför. De blir en falsk trygghet och en quick fix. Visst kan de behövas ibland för att komma igenom (tror jag!) men inte på Kitty.
Var inte så nervös – låt hunden göra fel och ta det då. Den kanske inte ens gör fel utan kommer på sig själv innan och då förstör jag hundens förmåga att tänka själv!
Prata lugnt och uppmuntrande med Kitty när hon gör rätt. Inte BRAAAAAA!!!!! Utan lugna, mantraliknande ramsor.
I takt med att Kitty tänder mer och mer kommer jag att få jobba med att hon inte ska ramla tillbaka i dumheterna
Jag är jättenöjd med dagen och känner mig mycket inspirerad inför framtidens vallträning med lilla Kittykatten.
Var iväg till Stockholmsavdelningen idag och dömde agilitytrean. Det var en rätt speciell bana rent domartekniskt, då risken fanns att en del förare skulle välja att vara nära och hålla hundarna i handen 2-3 och sedan försöka kompensera det genom att gena över balansnedfarten i jakten på att hinna ge linjen 3-4.
Jag var medveten om det och jag trodde även att en del hundar skulle kunna missa tunneln och springa under balansen istället (disk). Dock så sprang inte en enda hund under balansen men en jäkla massa förare sprang över den! Och några till och med två gånger… (varpå någon stannade och garvade åt sig själv :ogonbryn:, skönt med humor på banan).
Det var inte svårt att döma, då jag stod precis intill och såg allt på första parkett. Det är skillnad på att kliva över balansen (disk) och med fötterna springa runt men att en del av kroppen passerar över balansen. Jämför t.ex att luta sig över en tunnel eller ett hopphinder, eller varför inte gungan.
Sedan var det förvånansvärt många som valde att springa på nedansidan av balansen, alltså passerade själva mellan 1 och 2 när de skulle handla 3-4. Mest i small och medium. Jag såg bara någon enstaka som fick till en bra linje då, det blev väldigt svajigt för de flesta.
Imponerade mest gjorde large på denna bana. Flera ekipage där hade inga som helst problem med passagen 2-3 utan handlade som jag själv skulle gjort: Vänsterhandla 1-2, turn away / flick till 3:an (utan att slösa tid och väg på att ens gå över till vänstersidan av balansen) och sedan var linjen 3-4 plättlätt. Det fanns även flera andra eleganta varianter som jag inte exakt minns detaljerna på.
Men i small och medium hade man problem. Det märks att man inte tränat flickar/turnaway, eller i alla fall inte så att man vågar ta fram det på tävling. Det märks också att många är vana vid att kunna finnas hyfsat nära intill hunden hela tiden och inte tränat det i large livsnödvändiga släppet. Den enda som fick till det helt klockrent i medium (som jag minns, jag minneslustsejfar lite här) var Nancy Holmström som gav vänsterkommando på kontaktfältet och fick till den där flicken/turn awayen in i tunneln.
Passagen 11-12 var intressant att se – ju mindre förarna störde sina hundar med ickeproofade kommandon desto bättre gick det. De som hade ett fungerande ”gå runt” eller liknande hade förstås stöd av det, men faktum är att de allra flesta hundarna hamnade på andra sidan 12:an om man bara släppte på dem utan att dra in dem till sig. Kul att se, och det var tack vare Evas input jag fick till den svängen bra på banan. Tack Eva!
För att klara 11-12 på ett hyfsat bra sätt om man inte är sprinter själv, behövde man ha ett väl intränat slalom, så att man inte behövde hålla handen på hunden hela vägen till sista pinnen. Om hunden kunde jobba slalom själv, var det plättlätt att ge 12:an. Men många lyckades ändå, trots att man var bredvid hunden i sista porten i slalomet. Linjen var såpass självklar, om man som sagt inte störde hunden genom att ropa på den innan 12:an…
I small och medium var det också många som högerhandlade 12-15 med resultat att trängningarna inte alltid blev så bra (men många fick till det bra med högerhandling också!). I large vänsterhandlade de flesta till 14 och bakombytte där. Generellt gav det alternativet mycket bättre linjer för hunden.
Förvånansvärt få valde att göra en pull till 16 och släppa på och högerhandla upploppet. Det var många ”klumpiga” framförbyten mellan 15 och 16 som kostade tid för hunden. Det var också förvånansvärt få av de som valde framförbyte som bemödade sig med att förbereda svängen 15-16 för att få en finare, snabbare och sjysstare väg in i tunneln. Det var många landa och sedan framförbyta-scener.
Spännande bana att döma! Och jag tycker nog att jag lyckades med det jag tänkte när jag ritade den – den skulle premiera och ge fördelar åt de förare som har välutbildade hundar och få dem som inte klarade vissa passager att bli sugna på att träna in det som skulle krävts.
Kategori: 
Blev lite förvånad och frågade om han tyckte det kunde vara meningsfullt och det tyckte han.
Såklart kommer inte det att hända, och jag har aldrig varit med om att något allvarligt hänt heller när jag har vallat.
Kommentarer