I dag var Elin och jag ute och tränade lite med ungdomarna. Det gick så himla bra! För första gången kändes det som att vi faktiskt hade full kontroll över skitungarna och kunde träna utan att de blev helt knäppa över faktumet att de var tillsammans… Virus får inte röja ännu, han måste muskla på sig, och ingen av oss vill ju egentligen att de leker så mycket med varandra (eller andra). Framförallt på grund av skaderisken som blir med två eller flera knäppgökar som de här som ger allt i en okontrollerad lek.
I dag kunde vi till och med gå en promenad tillsammans med dem båda lösa utan att det blev röj. Så himla härligt! De försökte att börja busa ett par gånger men båda går att stoppa. Otroligt skön känsla, vilket jätteframsteg! Elin och jag har ju båda två haft gråten i halsen när vi försökt träna ihop förut…
Skräpisarna har mognat lite helt enkelt. Vad vi tränade? Tja framförallt självkontroll då, Kitty vill ju krypa ur skinner bara av åsynen av bästaste Elin men var jätteduktig i dag. Så lite på- och avknapp, springa runt ett träd, början på cirkelträning, lite agilitystarter, gå fint-positioner på båda sidor och lite annat småplock. Jättekul och bra träning!
Elin var alldeles eld och lågor för ett tag sedan över magnetleksakerna hon hade hittat. Det är vanliga leksaker som har starka magneter i sig. Och så får man med sig magneter som man lägger i fickan, och vips kan man ha hundens leksaker hängandes utanpå kläderna – extremt lättillgängligt. För att inte tala om vinsterna med idén sommartid, när man sällan har kläder med stora fickor att lägga kampleksakerna i.
Jag blev så nyfiken så jag blev tvungen att beställa hem, och i dag fick Kitty och jag jag testa lite. Det var ju ursmart ju!!! Framförallt för att slippa knöla ned leksaken i en ficka. Nu kan man belöna så snabbt! Och faktiskt låta hunden ta leksaken själv om man vill det, utan att vara rädd för att den drar sönder en ficka i ivern. Jag kan tänka mig att det skulle fungera asbra t.ex i hundmöten när jag är ute med alla fyra. Leksaken får hänga där och när vi passerat kan jag säga ”Ta den!” (inte hunden vi möter alltså :fniss:) utan att behöva krångla upp den ur fickan. Det är fullt upp med att ha koll på alla koppel och så ändå.
Eftersom Virus är friskförklarad nu så ska syrran bjuda Elin och Virus på en busstund med magnetleksakerna nästa gång vi ses!
En rolig grej var att jag glömde ta ur magneten ur bakfickan när jag åkte till jobbet idag. Så när jag klev ur bilen så sa det bara TJOFF och så satt jag fast i bildörren! HAHA! Först trodde jag att jag fastnat men jag förstod inte hur det hade gått till? Så insåg jag att jag satt fastnaglad med magneten…. Det finns olika styrkor på magneterna, ifall man vill ha dem i tjocka kläder. Det kändes verkligen stadigt, de satt där de satt om man säger så! (i bildörren)
Här är en liten film av vårt bus med Top-Matic-leksakerna:
Oj vad fort senaste månaden har gått! Jag som tyckt att veckorna krupit fram och salutat varenda månadsdag. Den här kom från ingenstans!
Jag har fått nytt jobb och där kan man snacka om drag under galoscherna, kanske därför det känns som att tiden flyger. Eller nytt och nytt, jag går upp och blir chefredaktör för MacWorld från och med måndag! Det är ju den tidningen jag arbetat på i fem år, men nu med en hel del nya arbetsuppgifter då. Himla skoj och riktigt spännande! Och i alla uppslukande nyheter så känns det viktigare än någonsin att få komma ut i skog och mark och bara promenera och lösa världsproblemen med hundarna.
Antingen är vår våg knasig eller så har Kitty gått ned i vikt. Men hon känns lite mager, inget oroväckande, men lite till skulle hon nog kunna lägga på sig. Ska öka på maten lite grand.
Vad gäller mankhöjden är vi nu uppe i 49 centimeter eller strax, strax ovanför. Kanske 49,1 -49,2. Svårt få exakt mått. Fast Kitty är nog en klassisk agilitydomarhund. Hon står som gjuten när jag mäter… Rör inte en fena!
Ååå vad roligt! Igår kväll slog Ilas lag Quattro di cani till och vann hopplagklassen på Kistamässan och därmed är vi SM-klara för 2012! Så härligt det var! Alla fyra hundarna gjorde kanonlopp, men stackars Thea hade enorma problem med mattan och gled sig till en femfelare. Vi andra tre nollade på hyfsade tider alla tre, och det räckte till en vinst. Jag skrek mig HES när Cili och jag stod och tittade på Kjelle och Carita som bara toklevererade. Så roligt!
Ila var jättefin, hon halkar ju också lite men låter sig inte nedslås av det. Jag tyckte vi fick till ett fint lopp med stor koncentration och så rivigt det gick på underlaget så att säga. Duktig kicka! Och vad fantastiskt roligt att ha kvalat. Det blir Ilas femte inkvalade SM! Är tokpeppad!
Film på alla fyra igår, Ila kommer först men startar egentligen som nummer två. Jag har också uppdaterat Ilas faktasida med hennes meriter!
Med Kitty har jag upptäckt hur himla roligt och inspirerande det är att träna vardagsaktiviteter på samma sätt som jag tränar färdigheter vi ska använda oss av på tävling så småningom. Det är roligt och utvecklande.
I dag tröttnade jag på att hon ser ut som att hon sålt smöret och tappat pengarna när vi ska ta på oss reflexvästen. Det är sådan hon kan bli om hon inte riktigt förstår poängen. Hon accepterar det jag gör med henne, men hon tycker inte att det är roligt. Det är inte ett problem, men jag känner att jag vill att hon ska vara glad, vara med på noterna och lite på att det jag gör är skojigt. På samma sätt har vi jobbat med kloklippningen. I dag så slänger hon upp tassen i handen på mig och grabbar tag i den så att jag iiiinte ska kunna dra undan handen… Jag har handflatan helt öppen och får pilla med hennes klor, ibland klipper jag dem, men jag har inte kommit riktigt så långt att jag klipper igenom dem allihop i ett svep. Det är en härlig känsla att vara på väg ditåt iaf:
Med Kitty har jag försökt tänka humor, busighet och tydlighet. Ha roligt, skoja med henne, köra träning där jag försöker lura henne att göra ”fel” så at belöningen försvinner och på så sätt få henne lite full i fan och ”Jag ska visa dig, kärring!”. Det fungerar så himla bra! Och vi har så roligt, för allt är bara på skoj. Hon märker inte att jag har en agenda för jag döljer den så väl bakom buset. Och så vips har vi gjort en från början trälig aktivitet till något hon kan kontrollera och bestämma över.
I alla fall. Reflexvästen! Filmen inleds med hur det ser ut idag. Det är ett himla tjat att få på den. Så jag började först med att få henne att lägga en tass i taget i min hand, så att jag kunde trä på den. Sedan kom jag på att om hon kunde ”give me ten” istället så har jag ju båda tassarna klara och allt går mycket fortare. Hon riskerar inte att kliva ur västen av misstag när vi tar fot nummer två.
Så här långt kom vi igår, ännu bättre ska det bli:
Jag siade ju om 2011 i slutet av 2010. Inlägget hittar ni här. Tänkte jag skulle följa upp lite, hur utfallet blev!
Anna:
Fyller 31 i maj… Jajamensan, inga tveksamheter där.
Jag kommer utbilda mig till domare och förhoppningsvis hinna examineras också under året. Yes, jag exades i slutet av maj.
Jag kommer hålla färre kurser än i år, som blivit ett väldigt kursintensivt (tufft och roligt!) år. Jag höll en del på våren men beslutade sedan att ha kursfritt i kalendern fram till årsskiftet. Det gick nästan – höll en kurs i höst och en onlinekurs. I stället har jag ägnat tiden åt min egen fysträning och mina egna hundar.
Jag kommer försöka träffa min älskade systerson Leon så mycket det bara är möjligt trots 70 mil enkel väg till honom. Vi har träffats en hel del, senast under julen nu. Det är jätteskoj att följa hans utveckling!
Jag ska få till en ”baseline” i min personliga träning. Det vill säga hitta en nivå och intensitet jag kan hålla på lång sikt och därmed hålla mig stark och i god kondition. Träningen ska bli en del av min vardag och för att få den dit måste jag göra tid för den och prioritera bort annat (se punkt tre). Här har jag verkligen lyckats, och mycket på grund av att jag tvingade mig själv att frigöra tid (se punkt tre). Sedan är det alltid en kamp mot den inre latmasken så att jag inte börjar slarva. Men så regelbundet och riktat som jag tränat under detta år har jag aldrig gjort förut.
Jag måste få upp ett intresse för matlagning och lära mig att äta bättre. Jag slarvar så fruktansvärt med maten! När jag ringer lokala pizzerian säger de bara ”Det vanliga?”. Jo! På riktigt! Om jag beställer något annat så blir de förvånade… nästa steg är att de uppkallar en pizza efter mig… Vi har faktiskt rivstartat här i höst med att laga mat från framförallt Linas Matkasse. Vi har verkligen tagit ett steg i rätt riktning, men jag skulle inte vilja påstå att vi riktigt är i hamn ännu. Planen är att fortsätta med matkasse och börja fasa in egenihopknåpade måltider emellan och så småningom sluta med matkassarna. Att laga mat är också något jag inte haft tid med förut när jag varenda kväll hastat iväg för att hålla kurser.
Mentalt känner jag mig stark, peppad och positivt laddad inför årets agilitylopp! Det blir till att hålla i den känslan och hitta fokus och prestera när det gäller, även utanför min komfort-zon (till exempel landslagsuttagning, SM…). Landslagsuttagningen blev helt okej trots en väldigt otäck blackout från min sida. Men SM blev helt bedrövligt med båda tjejerna. Flaxa som varit skadad men skulle köra ändå men inte tränat något alls. Världens absolut sämsta uppladdning!!! Ila som gick fint på lördagen och var med i matchen både individuellt och i laget, åkte in akut till Ultuna på lördagnatten och magpumpades. Laget lyckades hålla ihop ändå på söndagen och tog hem bronsplatsen!
Vill få tummen ur och renovera lite här hemma och fixa med projekt som ligger i pajpen. Typ sovrummet, köket… Vi har verkligen fått tummen ur! Köksrenoveringen gick av stapeln redan i februari och det är ett projekt jag än idag njuter av daglig dags! Mycket annat har fixats med här hemma, nu på senhösten böt vi plats på sovrummet och film-rummet (bilder etc kommer…) och det blev jättejättebra!
Kommer förhoppningsvis gå lite roliga agilitykurser! Innan Flaxa blev skadad hann jag gå kurs för Heidi Karanko och Veronica Bache.
Boris:
Fyller 12 år i juli! Jajamensan! Och pizza fick han i födelsedagsmiddag.
Fortsätter vara frisk, pigg och glad och hänga med på allt precis som i år! Lite tröttare är han, sover lite djupare och ibland så får han inte följa med om jag ska ut och gå med colliesarna i rask takt. Men det mesta är han med på. Hälsomässigt så är nog den stora förändringen att han blivit i det närmaste stendöv under detta år! Det går ganska bra, det besvärligaste är att det är svårt att ha honom lös, eftersom jag inte kan kommunicera med honom på längre avstånd än cirka två meter. Vi löser det för det mesta med flexi, och ibland får han gå lös när jag känner att jag orkar vara på alerten. Vips är han borta, nämligen…
Boris opererades i slutet av januari och tog bort massor av små knölar, alla ofarliga. Ett par tänder togs bort då också. Senare i höst fick han besvär med både tänder och snopp (infektion i båda ändar) så vi tog bort ett par tänder till. Med tandborstning någon gång i veckan tror jag vi nu håller bakteriefloran i schack!
Boris var ett par veckor på kollo hos mamma och pappa i sommar, och hade det SÅÅÅ mysigt!
Kommer tävlas mycket sparsamt individuellt, har inte bestämt mig för hur jag kommer att göra med laget. Kanske är det ett alternativ att bara köra lag med henne i fortsättningen? Hon är ju en rätt bra laghund faktiskt! Jag kommer inte satsa på att kvala henne individuellt till SM 2012. Vi har bara tävlat lag i år och det blev jättebra! Vi är inte kvalade ännu, saknas en pinne, men räknar iskallt med att köra SM 2012 med laget!
Kör sitt tredje SM i juni. Ja, halva i alla fall – sedan blev det till akuten. Men en bronsmedalj i SM är det inte alla hundar som har!
Flaxa:
Fyller 5 år i februari. Jajamensan!
Söker landslaget i maj och nu ska vi in och regera! Jag tränade extremt strukturerat och fokuserat innan och jag kände mig väldigt förberedd när det väl var dags att kämpa om platserna i Nils Holgersson-hallen i Oxie i maj. Vi gjorde många, fina lopp, Flaxa kändes faktiskt helt outstanding genom hela helgen. Men vi lyckades inte knipa ngn landslagsplats i år. Tack fina Anneli och Kotten som var med mig ned enbart för att stötta och coacha!!!
Kör sitt andra SM i juni. Har inget lag kvalat tills SM och kommer att stå till förfogan för inhopp om ngt lag saknar en hund (it happens all the time). I och med skadan så tackade jag nej till lagplatsen jag hade tagit, eftersom jag inte ville köra Flaxa mer än nödvändigt.
Flaxa och jag ska jaga de där perfekta, härliga loppen där allt stämmer! Vi kommer, om inget inträffar gud förbjude, tävla mycket och satsa på att jobba ihop oss ännu mer som team. 2011 blir vårt år! Vi fick en helt fantastisk vår, där vi klättrade på Årets aglistan, slog de allra bästa och verkligen, VERKLIGEN landade ihop som ekipage. Jag kände mig oövervinnerlig tillsammans med Flaxa. Så skadade hon sig i maj, och sedan dess har det varit en berg-å-dal-bana.
Satsar på att kvala till SM individuellt 2012. Vi kommer att försöka göra ett sista, desperat försök att ta de två återstående pinnarna innan kvalåret är slut. Men med två långa skadeperioder under året så har antalet chanser decimerats. Samt så är det så att Flaxas tå inte tål några smällar, då kommer hon att slå upp sin skada igen. Så oddsen är väl iiiiinte riktigt med oss. Bragdguld, tack, om vi fixar det…
Pepp:
Fyller ett år i mars, men framförallt 18 månader den 5 september! För oinvigda: det betyder att han får börja tävla agility officiellt, och blir ”agilitymyndig”!
Ska utbildas vidare som agilityhund, en del är påbörjat och mycket har vi inte ens nosat på. Hinderinlärning, handlingsträning och så vidare.
Kommer förhoppningsvis debutera i klass 1 i september och hinna tävla lite innan säsongen är över. Har kikat på SBK Tävling och hittat några klass 1-tävlingar vi nog kommer åka på: Olandstrakten,Karlstad, Strängnäs, Fagersta, Frövi, Katrineholm och Varberg.
Kommer mentalbeskrivas om vi får plats på ett MH.
Kommer antagligen höftledsröntgas. Här blev inget som det var tänkt! I februari upptäckte vi att hans fysiska osäkerhet hade en anledning: Instabila knän som då och då, ibland utan yttre påverkan, hoppade ur (luxation). Det, i kombination med att han är pytteliten och avskydde att bli lämnad i bil, i bur [på tävlingsplats] och liknande (det vill säga mycket av det som ingår i mina hundars vardagsliv) gjorde att han fick flytta och bli sällskapshund istället hos fina vänner till familjen. Han har det så himla bra där! Jag hälsade på honom senast nu i jul, och han TITTADE knappt åt oss. Det är bara nya familjen som gäller, och de älskar honom hejdlöst… Knäna verkar också hålla väldigt bra för det livet han lever nu.
Bonuspunkten: Kitty Eftersom det nu blev som det blev med Pepp, bestämde jag mig för att göra ett tredje försök att få en ny tävlingshund. Flicka var mitt första försök, Pepp mitt andra…Tredje gången gillt, eller?
Beslutet var inte helt lätt – efter 1,5 år med valp och unghund i huset var jag rätt matt på att torka kiss och jaga upp och ner för trappan till lägenheten med ickerumsrena hundar… för att inte tala om allt jobb det innebär att coacha en liten oförstående individ mot att bli vuxen. Flicka var ju 8 månader och Pepp strax över året när de lämnade mig. Skulle jag orka börja om IGEN?
Men… skam den som ger sig, och ”har man tagit fan i båten får man ro honom i land” som verkar vara mitt livsmotto. Och jag bara SKULLE ha den där nya tävlingshunden. Tänk om jag hade vetat att Flaxa ett par veckor skulle skada sig så illa att hennes karriär förmodligen är över? Då hade jag nog inte tvekat en sekund på att ta Kitty. Nu är jag glad att jag tog beslutet och inte avvaktade.
Kitty är nu snart 9 månader gammal och en riktig ”Anna-hund”: Snabb i skallen, på tårna. Väldigt rar men ändå en tuffing som kräver en fast hand i kombination med kärleksfull coachning. Försöker man tvinga henne till något med för mycket dominans inblandat slår hon bakut och det är som att stånga huvudet i en vägg, preciiiiiiiiiis som hennes matte! När jag tänker på Kitty blir jag alldeles varm i hjärtat, och det är många kvällar jag har blivit tvungen att gå upp bara för att krypa ned och pussa lite extra på henne. Hon är så fin och rolig, min lilla knasfia.
Jag hoppas, hoppas att vi har många år framför oss tillsammans…
Virus får inte röja ännu, han måste muskla på sig, och ingen av oss vill ju egentligen att de leker så mycket med varandra (eller andra). Framförallt på grund av skaderisken som blir med två eller flera knäppgökar som de här som ger allt i en okontrollerad lek.
Vad vi tränade? Tja framförallt självkontroll då, Kitty vill ju krypa ur skinner bara av åsynen av bästaste Elin 
men var jätteduktig i dag. Så lite på- och avknapp, springa runt ett träd, början på cirkelträning, lite agilitystarter, gå fint-positioner på båda sidor och lite annat småplock. Jättekul och bra träning!
Kategori: 
Och faktiskt låta hunden ta leksaken själv om man vill det, utan att vara rädd för att den drar sönder en ficka i ivern. Jag kan tänka mig att det skulle fungera asbra t.ex i hundmöten när jag är ute med alla fyra. Leksaken får hänga där och när vi passerat kan jag säga ”Ta den!” (inte hunden vi möter alltså :fniss:) utan att behöva krångla upp den ur fickan. Det är fullt upp med att ha koll på alla koppel och så ändå.
Det finns olika styrkor på magneterna, ifall man vill ha dem i tjocka kläder. Det kändes verkligen stadigt, de satt där de satt om man säger så! (i bildörren) 
Leon 
När jag ringer lokala pizzerian säger de bara ”Det vanliga?”. Jo! På riktigt! Om jag beställer något annat så blir de förvånade… nästa steg är att de uppkallar en pizza efter mig… 
När jag tänker på Kitty blir jag alldeles varm i hjärtat, och det är många kvällar jag har blivit tvungen att gå upp bara för att krypa ned och pussa lite extra på henne. Hon är så fin och rolig, min lilla knasfia. 
Kommentarer